Jönssonligan i Bollywood

Det stör mig att jag upplever honom som töntig. Antagligen ska han se både snygg och sexig ut. Den indiske motsvarigheten till Tom Cruise fyrar av ett snett leende mot oss från filmduken. Vi har bänkat oss framför den stora filmen Tees Maar Khan, som hade premiär på självaste julafton. 

Vi befinner oss i Bhopal. Staden som 1984 drabbades av en fruktansvärd olycka. 40 ton insektsgift läckte ut från en fabrik och dödade och skadade tusentals människor ännu flera år senare. Men vi ser en lummig stad med kuperat landskap, sjöar och grönska. Och vi ser en Bollywood-film. När vi klivit ur auto rickshawn utanför biografen möts vi av ett hundratal köande indiska män, som väntar på att biljettförsäljningen ska börja. Vi lotsas fram till den korta kön för kvinnor och väljer den dyraste biljettklassen - 100 rupies. Så småningom skymtas en slank man iklädd svart turban och långt skägg innanför biljettluckan. Ett jubel stiger från kön. Den sikhiske mannen vinkar, alla börjar trycka på bakifrån och snart är biljettförsäljningen igång.

Utrustade med isté och popcorn med ost- och chilikrydda tar vi plats i de mjuka plyschfåtöljerna, som ljudlöst glider med kroppens lutningar fram och tillbaka. Jag förstår snart på den indiska publikens förtjusta tjoande att fimen har börjat. Det rings i mobiltelefoner, springs lite ut och in ur lokalen och små barn i Ruts ålder ses här och där i föräldrarnas sällskap. Det är trevligt. Filmen har späckats med stjärnglans lagom till jul: Akshay Kumar, Katrina Kaif och Akshaye Khanna. Hjälten är den svårfångade tjuven Tees Maar Khan med uppknäppt, blommig, lila skjorta, piercing i ögonbrynet och ett överflöd av guldsmycken. Hans svans av beundrare har sitt låga IQ skrivet i pannan. Hjältens syster är den sexiga, ouppnåeliga kvinnan som måste skyddas mot beundrare medan hon dansar magdans i tusen olika kostymer, den ena mer glittrande än den andra. Hon gör entré kråmande till landsplågan ”Sheila Ki Jawaani”, som jag redan hört så många gånger att jag kan sjunga med. De klantiga poliserna har stor likhet med Dupont och Dupont och beter sig inte heller olikt Dunder-Karlsson och Blom i Pippi Långstrump-sagan. Den knäppaste karaktären är nog ändå ett siamesiskt tvillingpar som har stora likheter med bröderna Rongedal och som är nära att blåsa hjälten på konfekten. Över huvud taget är karaktärerna så pass övertydliga att det inte gör oss mycket att dialogen förs på hindi.

Hela filmen kan liknas vid en Jönssonligan-historia i indisk tappning. Även om vi aldrig kommer att få se Ulf Brunnberg dansa genom ett havrefält med juckande rörelser och en cerise sjal mellan benen. Det skojas också om Hollywood-komplexet och drömmen om en Oscar. Men när man tänker efter så är Bollywood-filmerna redan så mycket större än de stora Hollywood-produktionerna, sett till antalet åskådare. Med lite perspektiv på det hela inser man att det är vi i väst som är i minoritet, som avviker, inte den turbanprydde snubben i biljettluckan.

Det stör mig ännu efter filmen att jag inte vet om hjälten ska vara snygg och cool eller rolig och töntig. Kanske är det de typiskt indiska huvudskakningarna - lealöst från sida till sida - som förvillar mig och får det mesta att framstå som lustigt. Filmen lämnar oss hur som helst med en glad stämning, med minnen av färgexplosioner och medryckande musik. Eftersom vi lämnat genusglasögonen på hotellrummet börjar vi stelt vicka på höfterna nynnande till ”Sheila Ki Jawaani” på vägen hem. Men bröstskakningarna är det ingen idé att vi ens försöker oss på.


/Sara

God Jul!

Ingen sill, ingen skinka. Ingen snö, inga minusgrader. Pepparkakor är svår att baka på gasspis, saffransbröd likaså. Templet längre bort på vägen har ingen julkrubba med Josef, Maria och Jesusbarnet. Granar finns inte här, vare sig i skogsdungarna eller att köpa utanför vår supermarket Choupal Saagar (ICA Maxi har inte öppnat här ännu). Kalle Anka sänds inte på TV (om vi nu haft en sådan) och inte heller Karl-Bertil Jonsson.

Men...

Vi har (nästan) hela familjen samlad här (farmor, farfar och faster Ingrid är nu på plats). Några små julklappar blir det garanterat till barnen. Vandana har lovat oss kir (hennes variant av risgrynsgröt) till frukost och vår favorit chana aloo masala (kikärts- och potatisgryta) till middag. Färsk papaya direkt från trädet är ju minst lika gott som knäck.

På Spotify kan vi lyssna till Carolas julsånger om vi vill. Och sjunga själv går ju bra även här. Det finns en liten palm i trädgården som vi tänkt hänga lite glitter i och som vi kan dansa kring. Och den sedvanliga julpromenaden kan ju vara precis lika uppfriskande skön här som vore den runt lilla sjön Tisken därhemma.

Det blir nog jul i år också - på vårt sätt.

God jul på  er, alla kära vänner!

/Mats och hela familjen

Sarongmode i Goa

Vi tar flyget till en annan del av Indien och landar i en ny värld. Långa stränder med gyllene sand. Salta, mjuka vågor och ljumma vindar. Indiska turistfamiljer som fullt påklädda hoppar i bränningarna. Bikiniklädda västerlänningar som gör solhälsningen. Souvenirbutiker, hotell, strandförsäljare och nötkött på menyn. 

Långsamt skalar vi av oss långa ärmar och byxben, vår förklädnad för att inte sticka ut för mycket i Ujjain. Vi smörjer omsorgsfullt bleka armar och ben med hög solskyddsfaktor, vaxar benen och plockar fram jeanskjol och baraxlat. Vi viskar om nordiska damer som bränt sig på axlarna och anammat ortens turistmode: långa, fladdrande, batikmönstrade klänningar i one size fits all. Så färggranna att de hamnar längst in i garderoben när de rest hem om en vecka eller två. Vi fryser om magen när vi kliver i poolen och fräser saltvatten när vågorna sköljer över oss. 

Så sker en förändring. Gradvis men ändå snabbt. Snart går vi där i böljande kjolar av färggranna sidentyger. Vi bär saronger om höfterna, lindar dem runt våta barn, sätter dem i håret eller lägger oss på dem i solen. Vi börjar tycka att elefantmönstrat och alibababyxor är rätt OK, sätter kedjor kring anklarna, köper halsband av stora träbitar, surfar på vågorna, äter baby kingfish och pomfret med pommes frites, fyller hotellrummet med havssand, dricker mojitos och jordgubbsmilkshake när solen doppar sig vid horisonten, doftar citrongräs och ingefära efter ayurvedisk oljemassage, tycker kaffet är för svagt, rider på elefant, får manikyr och pedikyr, äter hummer, bygger sandslott, prutar på marknader, tar morgonpromenader bland fiskebåtar, låter sy upp kläder och dricker öl. 

Snart har vi förstått att språket man ibland tilltalar oss på inte är svårtolkad engelska, hindi eller för den delen något annat lokalt indiskt språk. Det är finska. Och när vi ser nyanlända finska damer kisa mot solen medan de tafatt lägger hotellets svårtorkade frottéhanddukar på solstolen vid vår pool, iklädda anonyma nordiska blusar i beige, så vet vi att i morgon har de också köpt en sarong.

Medan hotellpersonalen hänger upp långa rader av adventsstjärnor över poolen packar vi väskorna ännu en gång. Vi dividerar med en taxichaufför om priset på resan till flygplatsen. Just där och då känner jag ett styng av hemlängtan. Jag hade inte haft något emot om flyget tagit oss hem. Till Sverige.


/Sara

Sol- och badsemester

-Det ska bli så trååååkigt att åka till Indien!

-Varför säger du så?

-Inget hav och ingen pool. I tre månader!

Märta, som ofta så teatralisk. Men där och då förstod jag att hon lyssnat på började ta in vad jag tidigare försökt säga. Att den här resan skulle bli annorlunda. Ingen sol- och badsemester. Ingen Märta-ligger-i-poolen-från-morgon-till-kväll-tripp. Precis hur vardagen skulle komma att te sig för oss i Ujjain kunde vi inte riktigt föreställa oss innan vi reste. Här finns inte lekparker för barn. Ingen förskoleklass att gå till. För Rut finns inte många leksaker. Inget baby-sim, baby-sång eller någon baby-bio. 

Men här finns mycket annat att upptäcka. Som hur ett kobraskinn ser ut på riktigt nära håll. Eller hur bra dromedarer kan vara som slyröjare när de vallas förbi på landsvägen. Hur en get mjölkas för hand. Och hur man bakar chapatis. Eller hur solmogen papaya och guavafrukt från trädgården smakar. 

Och sedan tar vi en promenad med kikare. En näshornsfågel! Biätare och papegojor med så grön färg som bara burfåglar har där hemma. Och det där är visst en red start, som flugit hit från Himalaya! En grupp hukande kvinnor vinkar till oss att komma närmare. De rensar ogräs mellan raderna av majs och ärtväxter på ett fält. Deras sarier glittrar i den lysande solen, fastän leran de sitter barfota i är brun. Någon knackar oss på axeln. Utan gemensamt språk förstår vi att vi ska följa med. Vi går bakom den turbanprydde mannen längs en stig, som försvinner in under några träd. Och där i skuggan, i skydd av en halmstack, ligger fyra hundvalpar. De sötaste vi sett. Och vi glömmer att vi nyss hade tråkigt.

Men visst blir det långsamt ibland. Man kan känna sig lite instängd bakom husets säkra murar. Vi som inte åker till sjukhuset för att arbeta varje dag har nog längtat efter den semesterresa som nu stundar: Sol och bad i strandparadiset Goa. Men att trängas bland avklädda turister och försäljare, bli sandig och få halsen full av saltvatten. Skulle det vara något mot att bada hemma i en hink? Vi får väl se.

"You'll Never Walk Alone"

1,2 miljarder människor, på en yta motsvarande en tredjedel av USA (ett land med dryga 300 miljoner invånare). 380 invånare per kvadratkilometer (i Sverige är vi knappt 25 som trängs på samma yta). I Indien behöver man ALDRIG känna sig ensam.

Gränsen mellan det privata och det offentliga tycks ofta diffus, på gränsen till obefintlig - åtminstone i våra ögon. Vi som är vana vid att man håller sig på sin sida av trottoaren, gärna med ögonen fästa en bit fram i asfalten. Inte tittar för noga på personen i tågsätet bredvid. Helst inte alls talar med passagerarna som sitter runtomkring på bussen. Absolut inte tar kontakt med okända på gatan eller i kassakön.

Utanför entrén till sjukhuset jag jobbar på står en man endast iförd ett litet höftskynke och tvättar sig. Strax intill sitter en familj på marken och äter sin lunch, som de just lagat till över öppen eld. På fältet några meter bort sitter en man på huk och uträttar sina behov. På andra sidan gatan hänger en kvinna upp ett stort nytvättat sarityg på tork över ett staket. Många ligger och vilar (sover?) i solen, insvepta i filtar som skydd mot den bistra vinterkylan (omkring 24 grader mitt på dagen). 

På medicinmottagningens undersökningsrum sitter jag med en indisk ST-läkare. Patienten har en anhörig med sig på rummet. En halv meter bakom dem står ytterligare tre patienter lätt framåtlutade och iakttar, lyssnar på samtalet. Bakom dem står ytterligare några patienter och anhöriga och väntar på sin tur. Vi är förmodligen 12 personer i rummet. Förtrolighet och sekretess i vården, någon?

Som utlänningar får vi enormt mycket uppmärksamhet, vi är liksom i en förkrossande minoritet här (på sex veckor har vi, vid ett tillfälle, sett tre andra västerlänningar i Ujjain). Alla tittar, de flesta ropar (”hello, what’s your name?”) och väldigt många kommer fram för att prata (tyvärr nästan uteslutande på hindi, engelska är inte särskilt gångbart). Vi blir hela tiden fotograferade; Märta och Rut ideligen klappade på kinden och gärna upplyfta i famnen.

När vakten i sjukhusentrén, med geväret löst hängande över axeln, för sjätte gången samma förmiddag glatt ropar ”good morning sir!” till mig har jag lite svårt att frammana samma rappa entusiasm i mitt svar.

Våra joggingrundor har ju beskrivits tidigare, det är inte precis ”The Loneliness of the Long Distance Runner” vi nynnar på när vi springer genom byarna. Kanske snarare klassiska ”You’ll Never Walk Alone”? Alla är vänliga - och väldigt nyfikna.

Nu åker Sara, flickorna och mormor till Goa för en veckas sol och bad. Jag stannar kvar hemma i huset och på jobbet. Men ensam, det lär jag inte vara.

/Mats

Himlen runt hörnet

”Är Sverige ett kristet land?”. Sköterskan på intensivvårdsavdelningen kommer från delstaten Kerala (”God’s own country” som han noggrant påpekar) i sydligaste Indien och besvikelsen är tydlig när jag berättar att svenskarna är ett tämligen sekulariserat folk och att religionen inte märks nämnvärt i det vardagliga livet. ”Men, jag sjunger i kyrkokör” försöker jag - och då glimtar det till i hans ögon. Bachs ”H-mollmässa”, som jag vet att min kör övar på därhemma, har dock varken han eller någon annan jag pratar med här hört talas om.

Religionen är högst påtaglig här - överallt och i stort sett hela tiden. I Ujjain (med c:a en halv miljon invånare) sägs 1500 hindutempel finnas. Det är nog ingen överdrift. Längs vägarna ser man överallt spår av små och ännu mindre tempel och böneplatser. Tidiga morgnar hör vi ibland böneutroparen från den lilla moskén tvärs över fältet. De tre ST-läkarna i allmänmedicin (mina kolleger) är alla katolska nunnor från Kerala vars kall är att bosätta sig ute i periferin och göra gott för befolkningen - i Guds namn. På bussen in till sta’n hamnar jag bredvid en präststudent från katolska seminariet strax intill ”mitt” sjukhus. Efter studierna skall han missionera i muslimska områden i nordvästra Indien.

Näst ”What’s your country?” är nog ”You visit Mahakaleshwar temple?” den vanligaste frågan jag får. Denna utomordentligt heliga plats är ett måste för en besökare till Ujjain - och tids nog åker nog också vi dit. På kvinnokliniken förklarade en av läkarna allvarligt att jag absolut måste dit, eftersom ju Shiva (skapar- och förgörarguden) bevisligen (?) besökt templet.

På förlossningen låg en kvinna och skulle till att föda barn. Dock var hennes blodvärde bara 50 (normalvärdet bör vara en bit över 100). Eftersom patienterna måste ordna blod från blodbanken själva och det inte fanns pengar (eller tid) för det var läget lite riskabelt. Överläkaren såg på mig och log: ”What to do? God is great, right!”.

Under min första vecka på barnkliniken blev plötsligt alla ST-läkare akut tillkallade av klinikchefen. ”Säkert någon viktig föreläsning eller intressant patientfall”, tänkte jag. Jag följde nyfiket efter, bara för att snart finna mig sittande barfota i skräddarställning på golvet i collegeentrén där man invigde en ny gudastaty. En överläkare från kirurgen eldade med rökelse och kastade blomblad samtidigt som en präst mässade på hindi. Större delen av läkarkollegiet var där.

I nästan alla taxibilar, bussar och autorickshaws; i affärer, på kontor och i offentlig byggnader sitter en figur eller bild föreställande Lakshmi, Shiva, Ganesha, Krishna eller någon annan av de omkring 300 miljoner gudar som skall rymmas inom ramen för det som kallas hinduismen.

Här i Indien tycks himlen - och det andliga - ständigt finnas alldeles runt hörnet. Hemifrån Sverige valde Märta ut två spännande sagoböcker: ”Känner du Pelle Svanslös?”  och ”Mina första Bibelberättelser”. Sedan någon vecka har de fått sällskap på hennes lilla nattygsbord - av en liten rosa Ganesha i plast.

/Mats

Vi - lantisar

Vi tog en helg i storstan. Taxin susade fram på den nybyggda motorvägen från Ujjain till Indore. Hastighetsmätaren hade fastnat på 65km/h. Enstaka kor, dromedarer och en och annan indier som inte orkade vänta till en överfart utan kom körande mot åkriktningen påminde om var vi befann oss. Vi svischade förbi vägarbetande kvinnor med dammiga saris, korgar tungt lastade med sten på huvudet och barn i släptåg. 

Sedan bodde vi på fint hotell. Varm dusch, plasma-TV med hundratals kanaler, manglade lakan och ett litet gym. På lördagen fick vi privat guidning av en bror till en av ST-läkarna på sjukhuset. Vi hade aldrig träffats förut. Han avsatte hela sin dag till att visa oss trevliga butiker, äldre charmiga stadsdelar och den tjusigaste grundskola vi någonsin kommer att skåda. Det fanns inget sätt vi kunde tacka honom på. En svensk kram. Och vi lovade varandra att sluta ha så mycket planerat jämt. Så att vi också kan avsätta en hel dag för någon annan. Bara så där. 

Vår ”guide”, en tidigare tempelbesökande hindu som flyttat till USA, berättade om den godaste biff han någonsin ätit. Han bjöd oss på kyckling. Lantisarna från utanför Ujjain. Där det står ”purely vegetarian” på tandkrämen. Och det var gott. Men inte så gott som man skulle kunna tro att det är för köttätande människor som hänvisats till vegetarisk kost i en och en halv månad. Och ur hotellets frukostbuffé nästa morgon väljer vi de indiska rätterna. Med lite müsli och toast därtill. Bara för att. 

Sedan ställer alla upp på mitt önskemål om en heldags inomhusshopping i en av de luxuösa galleriorna. Det moderna Indien. Det är tjusigt. Väldigt flott. Redan utanför glasingången märker vi av överflödet av personal. De sysslolösa vakterna menar att vi inte får fotografera varandra framför julpyntet. Och akta så att barnen inte kommer nära pepparkakshuset och renarna av plast! När vi vågar oss in blir vi scannade, kroppsvisiterade och tillsagda att lämna väskorna utanför. Det piper och tjuter om oss när vi går in ändå. Det är en uppvisning.

Väl inne blir jag snart stressad av allt som är fint. Och billigt för mig. Vid varje hylla står en expedit som vid minsta tvekan i steget utbrister ”Yes ma’m?” och visar upp ett inbjudande leende. Vi fotograferas med mobiltelefoner. Märta tjatar om prinsessklänningar, barbiedockor, tingel-tangel och läsk. Rut är övertrött och somnar tungt i Mats famn. Mats, som förresten tyckte att utflykten var ganska onödig redan från början. Jag letar efter en bokaffär och blir hänvisad än hit, än dit av indier som inte vill verka oartiga. Eller som inte förstår vad jag menar. Jag släpar med mig Märta i rulltrappan. Upp. Ner. Upp. Ner. ”Yes ma’m?”. Mamma fastnar i kassan där expediter springer fram och tillbaka med hennes varor i jakten på streckkoder. Indiskor med kort stubin tränger sig före. Mats har slagit sig ner på den enda sittplatsen, rakt under en högtalare ur vilken det nu strömmar indisk popmusik på högsta volym. Det är omöjligt att konversera. Jag ser uppifrån hur mamma tappat bort oss och liksom förstenats framför den största högtalaren på våningen under. Så hittar jag den. Bokaffären. Det är en hög med skräp och tomma kartonger. Och en skylt på väggen ovanför med texten ”Books. Stationery”. Blodsockret är i botten. Dunka! Dunka! Dunka! Och Mats har inte fått kolla efter något åt sig själv. Märta surnar till när ännu en expedit nyper henne i kinden och frågar ”What’s your name?”. Utmattade kastar vi oss ut genom glasdörrarna och ignorerar vaktens uppmaning om ”Bill Ma’m?”.

Vi körs tillbaka till Ujjain. Till välbekanta, kaotiska gator. Till det lantliga dammet och komockorna. På kvällen njuter vi av Vandanas linssoppa och lyssnar till det melodiska tutandet från ”våra” landsvägsbussar. Och vi inser att vi har börjat känna oss hemma här.


/Sara

Kommentera mera!

Internet är ju fantastiskt, även om det krånglar ibland. Tänk - här sitter jag bland de indiska komockorna och har just snackat skit med brorsan där hemma. I Byske!

Men ni är flera som påpekat att det är näst intill omöjligt att skriva kommentarer på bloggen. Nu har jag ändrat inställningarna så att man kan kommentera som "anonym", dvs utan konto på Google mm. Det enda kluriga som återstår är den där ordkollen som kan få det att klia i hårbotten ibland, men det fixar ni!


Och så tycker jag att vi utnämner svärmor Gun till datageni.

/Sara

Trygghetsnarkomaner på vift

-India is the kingdom of accidents! 

Dr Sharma ler när han vänder sig mot mig i ambulansen. Jag önskar att jag aldrig ställt frågan. I den kaotiska trafik vi kryssar oss fram genom hade jag inte väntat mig något annat svar. Från en kirurg. Jag är glad att vi inte är på någon form av utryckning utan transporteras i maklig takt till en vårdcentral i Ujjain. Vi tutar åt en grupp uniformerade skolbarn som cyklar fyra i bredd mitt i gatan. Vi väjer för en mötande buss som signalerar med en skränig melodi samtidigt som den kör om en oxkärra. Bara jag håller för öronen. Motorcyklarna är som vanligt otaliga. Hela familjer sitter på bönpallen. Kvinnorna biter i sjalens kant för att fartvinden inte ska blåsa den bort från huvudet. Bäbisar med svartmålade ögon vilar i mammas famn där de susar fram. Ingen har hjälm.

Vi är långt från trygga, lugna Falun. Från välorganiserade, rena Sverige med bot mot och siffror på allt. Där man screenar för ovanliga tillstånd vid varje barns födelse och planerar för ännu fler test. Trygghetsnarkomanernas land, för att låna ett uttryck som känns främmande här. Här är det många som korsar de livsfarliga gatorna utan att titta åt höger-vänster-höger först. Jag diskuterar med mamma ifall det är någon religiös övertygelse som gör att man liksom inte tycker det spelar någon roll. Liv eller död. 

Innan vi reste fick vi ibland frågan ifall vi inte var rädda att barnen skulle drabbas av någon sjukdom under resan. Allvarlig magsjuka. Malaria. Tänk om. I själva verket finns det andra saker som skrämmer mig mer än infektionerna. Sådant som kanske var svårare att föreställa sig när vi packade våra väskor. Jag har blivit harig sedan jag fick barn. Höjdrädd, nästan flygrädd. Vill klamra mig fast vid det här fantastiska livet. Ändå reser vi hit.

Här är vi i landet med flest trafikolyckor i världen. Diskussionen om hur gammal en bilbarnstol får vara innan den bör kasseras, om den ska vara vänd framåt eller bakåt och ifall man verkligen får sätta den i framsätet om man har airbag är helt meningslös här. 

Här finns inga bälten att sätta fast en bilbarnstol med. Och när jag berättar att det är lag på cykelhjälm för barn i vårt land är jag osäker på om de verkligen förstår vad jag menar. Sverige med andningslarm, med säkerhetsrem ifall barnvagnen sliter sig, med barngrindar, lära-gå-hjälm och smakportioner i rätt ordning. Och lördagsgodis. Lördagsgodis! Men så lyckas vi också förebygga många olyckor, vi har välskötta tänder och få barn är undernärda på grund av föräldrarnas brist på kunskap eller pengar.

Och jag är fortfarande svensk. Så drabbas jag av svindel när Rut närmar sig trappräcket som har så stora glipor att till och med Märta kan ramla emellan. Jag håller andan och stirrar tills 1,5-åringen tuggat och svalt jordnötterna i rätt strupe. Jag berättar för någon att Rut helst inte ska äta fruktbitar med stora kärnor i. Men hur förklarar man att godis är för lördagar? Vad heter tandtroll på hindi? När någon har vänlighet att bjuda och barnets ögon lyser av förväntan om njutning.

Visst är det så att våra svenska regler också kan begränsa det som är spännande, roligt, härligt och gott. Och om vi som har möjlighet att se oss om i världen tar tillfället i akt och gör det, så kan det betyda ett rikare liv? Jag är skiträdd. Jag håller hårt om Rut när vi puttrar fram oskyddade på de trånga, myllrande vägarna. Jag ber Märta hålla in armbågarna från bilfönstren. Men jag hoppas att kobran snart visar sig i trädgården igen. Så att Märta kan få se en skymt av den hon också. Den meterlånga, giftiga, svarta ormen, som slingrar sig fram över gräsmattan. På behörigt avstånd förstås. Lite svenskt lagom sådär. Och ganska spännande.

/Sara

"Dinner ready!"

Huset vi bor i här ute på landet sköts av en indisk familj som bor i ett litet annex alldeles intill. Farfar i familjen sover på en säng utanför vår dörr - något slags skydd mot eventuella inkräktare, förmodligen. Ibland på nätterna hörs hunden Julie skälla på andra hundar, apor och kanske ormar. Vi sover trygga under våra myggnät.

Vandana, sonhustrun i familjen, lagar vår mat. För 350 kronor (en ganska bra månadsinkomst i byarna här) fixar hon frukost, lunch och middag åt oss varje dag. Vi handlar råvaror - linser, ris, kryddor, nötter, mjöl, olja, socker etc. på mataffären några kilometer härifrån. Frukt köper vi i något av de små stånden längs vägkanten och grönsaker köper familjen åt oss på marknaden inne i Ujjain, alternativt av försäljaren som ibland kommer till grinden med sin kärra. Varje dag hämtar farfar i familjen en kanna mjölk från en granne med kor lite längre bort längs landsvägen. Den kokas och rörs sedan till en slags yoghurt - dahi. Ägg köper vi i sta’n och som ett arv från en svensk familj som var här för två år sedan steker Vandana ibland pannkakor till frukost åt oss, dock får man ha mango pickles på istället för jordgubbssylt.

I övrigt gäller nylagad indisk mat, tre gånger om dagen.

Ris, linssoppa, papad (friterat ”chipsbröd” som Märta säger), allehanda grönsaksgrytor med potatis, blomkål, bönor, kikärter, tomater m.m. Givetvis chapattibröd till nästan varje måltid. Rut säger inte så många ord ännu, men förra veckan slank ett ”patti” över hennes läppar. Om storasyster ibland är lite petig med maten här har Rut inga som helst förbehåll - hon älskar Vandanas matlagning.

Någon enstaka gång har vi ätit på restaurang inne i sta’n - då oftast med lite mer kryddstarka inslag (Vandana är ganska varsam med våra smaklökar). En stor lunch för oss fem på Hare Krishnarörelsens restaurang kostade omkring 100 kronor - och Märta fick till sin stora glädje pizza med tomat och mozzarellaost. På gatorna finns överallt små stånd där allehanda smårätter säljs, inte sällan med rejäl kryddning.

Ujjain är ett område av stark religiös övertygelse - och med den följer en närmast totalvegetarisk kosthållning. Efter en månad här har vi inte ätit kött en enda gång, och känner ingen saknad efter det.

Fast det är klart, när jag igår joggade genom den lilla byn på andra sidan Agar Road var det svårt att inte fantisera lite kring vad byborna egentligen skall använda de där svinen, getterna och korna till. Och visst fick väl Sara något avlägset och drömmande i blicken när hon fick mejl från "Allt om mat" med recept på älgstek?

På Märtas önskelista till tomten (läs: farmor och farfar som kommer hit och hälsar på till jul) står numera två saker. Den rosa sparkcykeln med handbroms har nu fått sällskap av ett föremål till - en salami...

Oj, nu ropas det visst från övervåningen: ”Dinner ready!”.

Bajs, helt enkelt

-Tänk så de skulle skratta åt mig om jag berättade att jag brukar plocka upp mina hundars bajs. I särskilda hundbajspåsar!

Vi sitter vid middagsbordet och ler alla bejakande åt mammas påstående. Den här lantliga indiska miljön är ett paradis för en sexåring som klamrar sig fast vid kiss- och bajsåldern. Fastän jag anser mig ha passerat det stadiet själv, åtminstone till stor del, måste jag bara uppehålla mig vid ämnet för en liten stund. 

Längs vägarna här omkring gör många sina behov. Vi är ögonvittnen. Hundar, kor, får, dromedarer, åsnor, katter, bufflar, ekorrar, råttor, elefanter, apor, getter, mungor, vuxna människor och barn.

Mats berättar att man i grundjournalen på barnkliniken för in huruvida barnet lever med ”open-air defecation”. Förekomsten av en toalett eller inte i ett hem är ett mått på familjens levnadsstandard. Och här är skillnaderna stora mellan olika hushåll. Det hus vi hyr liknar ett palats och trädgården en grön oas jämfört med många andra bostäder längs samma landsväg. Vi åtnjuter lyxen av WC och sedan någon vecka tillbaka har vi till och med dusch med varmvatten. Åtminstone ibland.

Här om morgonen när vi körde till sjukhuset och temperaturen dalat såg vi barn iklädda yllemössor och tjocktröjor. Men men stjärten bar. Ganska praktiskt när hela vägrenen är en toalett? För att köpa blöjor till Rut måste vi åka till en speciell affär inne i Ujjain city.

Bajs kan för den delen vara mycket användbart. Koblajor används flitigt här. Man samlar ihop spillningen, formar den för hand till platta, runda, likstora bajskakor. Överallt ser man prydliga bajskaksförråd ligga och torka i solen. De torra kakorna används sedan till att elda med i hemmen. 

Under Divali-helgen såg vi hur kvinnor i en närliggade by formade figurer av kospillning på marken utanför sina hus. Det liknade mest någon sorts fruktbarhetssymboler. Bajsfigurerna pyddes med risgryn och färgpulver i rosa, orange, grönt, gult och - som pricken över i - glitter och ett sprakande tomtebloss!


I en annan by råkade vi en kvinna som var i färd med att blanda byggmaterial till sitt hus: kobajsblandad halm. Hon höll upp sarin för att bättre kunna trampa sörjan till en jämn cementliknande smet och pekade på en slät vägg, som för att visa vad resultatet skulle komma att bli.

-Det var väl bajset som var kittet, säger jag där vid middagsbordet. Fattar ni, the shit?

Det är mest jag själv som skrattar åt min fyndighet. Alla tuggar vidare.

/Sara

Same same but different

Jag slår upp dörrarna till operationsavdelningen och kliver barfota rakt ut i en sjö av vatten. 

-Har det varit en vattenläcka? 

-Nej, nej, de städar ju!

Jag viker upp byxbenen två centimeter och passar på att dölja ett leende när jag böjer mig ner. Så vadar jag in i omklädningsrummet och byter om till en grön pyjamas av det mjuka tyg jag känner igen hemifrån. Skillnaden är att byxorna räcker mig endast till vaderna. För här är jag inte av medellängd, utan minst ett huvud längre än de flesta kvinnor och många män. Munskyddet är av samma slag som hemma, förutom att det här har tvättats och använts om och om igen. Jag kliver i ett par ljusblå flip-flops av stolek 45 och börjar tvätta händer och underarmar intill den ansvarige överläkaren. Jag tvättar mig fyra gånger. Sneglar på överläkaren som fortsätter. Tvättar mig en gång till. Tänker att nu blir jag inte renare av tvål och vatten. Jag tvättar mig sex gånger, sju. Efter den åttonde gången förstår jag att överläkaren utmanar mig i någon sorts tvagningsritual. Kanske en markering i den strikta hierarki som råder här mellan läkare av olika rang. Jag erkänner mig besegrad genom att stänga av kranen med armbågen. Då avslutar även min kollega proceduren och vi går in på operationssalen, där någon häller spritlösning över våra uppsträckta händer. 

Den gravida kvinna som just fått ryggbedövning framför mig har en sjukhistoria av det slag man sällan stöter på i Sverige. Att råka ut för sjukdom och död i samband med graviditet och förlossning är mycket vanligare här. Med sin stora befolkning står Indien för närmare en femtedel av världens alla mödradödsfall. Stora blödningar, infektioner, osäkert utförda aborter, havandeskapsförgiftning och långdragna förlossningar är några orsaker. Undernäring, blodbrist, malaria och HIV förvärrar utgångsläget. Men många av dödsfallen skulle kunna förhindras. Om bara tillgången till god vård fanns. Brist på sjukvård på landsbygden, fattigdom, okunskap, en tradition av äktenskap och graviditeter i tidiga tonåren är några hinder på vägen. FN:s ambition att minska mödradödligheten med 3/4 från 1990 till 2015 är det så kallade millenniemål som tycks svårast att uppnå. 

Framför mig tvättas nu magen på en kvinna, som ska komma att överleva ännu en gång. Men tidigare graviditeter har satt sina spår. Den första förlossningen ägde rum hemma, precis som de flesta förlossningarna här i Madhya Pradesh. Kanske fanns där en väninna, kanske en släkting, men sannolikt ingen sjukvårdskunnig person. Bäckenet var för trångt, barnet kom inte ut. När hon till sist nådde sjukhuset kunde barnet inte räddas, men kvinnan överlevde efter ett kejsarsnitt. Hon läcker ännu urin på grund skador efter den alltför långdragna förlossningen. Sedan dess har hon fött ett friskt barn genom kejsarsnitt och nu inkommit med värkar. Precis hur långt gången graviditeten är eller om hon är frisk vet ingen. 

Kejsarsnittet går till ungefär som jag kan det. Anatomin är den samma. Men vi avslutar med att knyta av äggledarna på denna kvinna i 20-årsåldern. Sterilisering av kvinnan är det vanligaste preventivmedlet här. Medan en underläkare syr ihop huden med bomullstråd tänker jag att måtte den nya strategin att ge gravida kvinnor en slant för att komma på kontroller ge resultat. 

Utanför operationssalen välkomnar mig en grupp nyfikna sjuksköterskor. De fotograferar mig med sina mobiltelefoner. Det är som om jag kom från en annan planet. Ändå jobbar vi med samma frågor. Samma typ av patienter. Fast med så olika förutsättningar.

Jogging

Jag ser mig noga för när jag sätter ner fötterna mellan de täta fläckarna av kospillning. Jag lyckas ganska bra.

-Namaste! Hello!

Överallt nyfikna ansikten som granskar de två bleka västerlänningarna som joggar genom byn. De låga husen av sten kantar den smala betongtäckta gatan. En och annan fasad har målats i en gräll blå eller grön färg, som lyser mot det annars bruna och grå. När vi passerar stannar allt upp. Förvånade ansikten vänds mot oss, det lyfts på guldbroderade sjalar för att någon ska se oss bättre. Unga män slutar piska på sina bufflar längs vägen och visar upp ett vitt leende. Kvinnor bärande enorma fång av gröna kvistar på huvudet vänder sig om. Motorcyklisterna saktar ner och tutar en extra gång. Såväl passagerare som förare vrider på nacken och tappar kursen för en stund. Bara korna betar vidare som vanligt.

Den varma kvällsvinden doftar ko, get och urin blandat med indiska kryddor. Ingefära, kummin, gurkmeja, kardemumma. Jag drar ner den djupt i lungorna. Svetten rinner. Jag har klätt mig i långbyxor och t-shirt och dragit ner stora solglasögon i ansiktet. Ett försök att göra mig osynlig som är dömt att misslyckas. Inte på något sätt smälter jag in. Men faktum är att Mats långa, bleka uppenbarelse i linne och tighta löparbyxor är den som får mest uppmärksamhet i kväll. Till min lättnad. Han hade lika gärna kunnat ta på sig sina aptåliknande five fingers också. Det hade sannolikt inte gjort någon skillnad. Det kan knappast bli mer avvikande som det är. Jag tänker att vi bjuder på en uppvisning, något de kan prata om senare under kvällen. 

När vi vänder hemåt är solen på väg ner. Vackra grenverk från stora träd vi gärna skulle vilja veta namnen på avtecknar sig svarta mot den rosafärgade himlen. Den sista som stirrar på oss innan vi vänder in på uppfarten till vårt hus sitter som förstenad mitt på en nyplöjd åker. Stora ögon. Inte ett ljud. Det är en apa.

"Behind the wheel"

”Hejdå, nu åker pappa till sjukhuset. Vi ses vid lunch!”

Suzuki Maruti - en riktig folkbil här i Indien. Just det, höger framdörr var det. Och så vänsterhanden på växelspaken, i med ettan och rulla försiktigt ut genom grinden. ”Bye bye Venkath” - och ”voff voff Julie, fin vakthund!”.

Nehej, ingen kobra som ringlar över grusvägen ut till landsvägen idag.

Jag väntar nog in den där motorcykeln - åhå, bara fyra personer som sitter på den! Vink, vink!

Ettan, tvåan, trean. Där i vägkanten betar grannarnas kor som vanligt och grannkvinnorna gör runda platta kakor av kobajset. Skall väl användas att elda med så småningom efter torkning i solen...

Ojdå, bäst att sakta ned. Det där måste väl vara nära hundra getter iallafall, om jag håller riktigt lång till vänster så kommer jag nog förbi. Tutar lite ändå för artighets skull. Trevligt, det är den glada  herden med den klart orange-röda turbanen. Jag vinkar hej. Undrar förresten vad han gjort av den stora flocken med dromedarer idag?

Såja, dags att svänga höger söderut på riksvägen Agar Road. Tur för min del att det finns ett farthinder här så att alla måste sakta in, skulle bli svårt att ta sig ut annars...

Skönt, jag hann precis klämma mig ut före den där överlastade (måste varit åtminstone 10 personer) trehjuliga autorickshaw:n. Det är så jobbigt att ligga bakom i 30 km/h och andas in den svarta dieselröken.

Det är nog bäst att jag tutar lite på de där tre motorcyklarna och två cyklisterna innan jag kör om dem -  och jag hinner nog precis svänga in innan den mötande bilen kommer. Schysst melodi förresten på lastbilens tuta. Påminner nästan om glassbilen hemma.

Fina kossor som går där i vägkanten, ser lite kul ut med glittergirlanderna i hornen. Och där går en orangemålad åsna över vägen, jag växlar nog ned till trean.

Åh, så bra. Det verkar som om de snart lagat det stora hålet i räcket till bron över den torra flodfåran. Och lastbilen som låg vält i norrgående körfält för ett par dagar sedan är bortfraktad. Bra, då flyter det nog på som vanligt på hemvägen.

Vänta nu, borde inte den där jättestora bussen som kör om de där motorcyklarna snart köra in på sin körbana igen? Vi möts ju väldigt snart! Jag håller lite mer till vänster tror jag. Och kanske ännu lite mer. Puh... Tur att vägrenen är så pass bred och platt just här.

Undrar om han får några solglasögon sålda egentligen, den där killen som står där i vägrenen varje dag?

Kanon, det ser ut som om bananerna i fruktståndet är fina idag! Då kan jag handla ett par klasar på väg hem vid lunch.

Ja ja, jag blinkar väl vänster då. Det är visserligen ingen annan som blinkar när de skall svänga, men än så länge tycker jag att det är värt besväret.

Torrt idag, värst vad det dammar på grusvägen in mot sjukhuset. Och oj oj vad mycket folk som går här, blir nog rätt fullt i korridorerna på mottagningen ser det ut som.

Tut, tut! Fin traktor, fortfarande Diwalismyckad med blommor och glitter över hela vindrutan.

Här alldeles i kanten av buskaget kan jag nog klämma in mig, synd att den vanliga parkeringen är stängd nu när de lägger ny beläggning på grusvägen. Arbetet skall visst bli färdigt någon gång framåt januari som det verkade.

Framme - perfekt!

Halleluja!

Jag undrar vem av alla gudar som bör äras för att vi nu har fungerande internet i huset. I denna djupt religiösa del av Indien finns ett mycket stort antal att välja mellan. Här samsas hinduer med budister, kristna, muslimer, sikher och jainister. I Ujjain med omnejd lär det finnas inte mindre än 1500 tempel att välja mellan för att bejaka sin tro. Månne är det nunnan och tillika ST-läkaren jag sällskapat med på vårdcentralen som lagt ett gott ord för oss? För inte är det väl telefonkillarna allena som gjort ett så osannolikt bra jobb? Mot alla odds. Det borde i så fall liknas vi ett mirakel!

Allt och ingenting

Märta och hennes nyfunna indiska vän hjular gång på gång ute på gräsmattan. Märta med sträckta vrister som hon lärt sig på gymnastiklektionerna i Falun. Hon tar varje tillfälle i akt till övning. Så har hon de senaste månaderna hjulat sig fram hemma i trädgården nere vid sjön Tisken, inne i huset på Mariebergsvägen och på de stensatta gatorna i Falu centrum. Hon hjulade på flygplatser på vägen hit och hon hjular ännu från tidig morgon till sen kväll. Muskan var inte sen att ta efter. Det som är annorlunda idag är att flickorna mellan varje hjulning utbrister ett högljutt ”Happy Divali!”. 

Det är storhelg i Ujjain, divali, årets gladaste festival. Vi får delta i en hinduisk högtid för firande av gudarna Rama, Krishna och Lakshmi. Det är en ljusets högtid. Vi besöker marknaden där långa rader av stånd erbjuder smällare och fyrverkerier i en oändlighet. Och billigt är det. Vi köper långa blomsterkransar av orange och gul tagetes och hänger om barnens halsar. På vägarna möter vi traktorer och bussar smyckade med blommor och glittergirlanger. Och se där! Ett litet tempel vid den brunfärgade flodfåran har fått cerise fasad helgen till ära. Huset vi bor i pyntas med plastblommor och blinkande ljusslingor. Uppfarten sopas, jämnas till med kospillning och dekoreras med ett färgpulver i fantasifulla blomstermönster. Kvinnorna klär sig i lysande orange och gult och fäster lite extra röd färg i mittbenan. Men tjusigast av alla är korna. Med hornen målade i blått, rött, cerise, orange eller varför inte randigt? Den vita pälsen målad prickig i orange eller rosa. Med några blommor om halsen och - för fullbordan - en plym av påfågelfjädrar och glittrande, glansiga spröt, betar de vidare som vilken vanlig dag som helst.

Så kommer äntligen kvällen och vi får tända alla ljus. Vi avverkar så många tomtebloss, raketer och smällare vi mäktar med innan vi staplar in glada, lomhörda och med lungorna fyllda av krutrök. Det kompakta kvällsmörkret på den indiska landsbygden omsluter oss. Bara stjärnbilderna lyser upp natten, och smällarna fortsätter på håll. 

Som inrutad svensk vill jag gärna systematisera och sätta etikett på saker och ting. Men divali vet jag inte riktigt vad jag ska likna vid bland svenska högtidsdagar. Det skulle i så fall vara en blandning av det mesta och lite till: Stämning fylld av barnslig förväntan som på julafton eller inför ett födelsedagskalas. Adventsljus och luciaglitter. Kryddor som vid ett pepparkaksbak. Nyårsfyrverkerier, majbrasor och påskgodis. Lövade traktorer som på självaste studentexamen. Sommarblommor, kransar och ljum midsommartemperatur. Divali påminner om allt det jag vet. Och ändå liknar det ingenting annat.

/Sara

Världen utanför

-Va? Saru nåt?

-Mäh! Du kan väl åtminstone vänta tills jag har gått! 

Mats sätter på sig läkarrocken, stoppar handspriten i fickan och lämnar mig på vårt sparsmakat inredda kontor på RD Gardi Medical College. 

Men jag är så svältfödd på Internet. Har redan fällt upp skärmen och kopplat upp mig. Där är den! Världen utanför.

Jag är så van vid att använda dator i min vardag. Kommunicera, läsa, skriva, se på film, TV-program, lyssna på musik. I huset där vi bor lyfter jag ännu en gång på telefonluren ute på verandan. Tyst. Men kanske nu då? Nej, tyst. Jag följer sladden med blicken. Den har delat sig i tre delar, varav minst en har gått av till en blint slutande stump. Är det där felet sitter? Jag vågar inte röra vid sladden. Kanske faller den isär. Istället går jag in genom myggdörrarna och slår på routern igen. Väntar en stund. Nej, den gröna lampan lyser inte nu heller. 

-Tomorrow they come! Fix Internet! 

Man har sagt det till oss ända sedan vi kom hit för en vecka sedan. Långsamt börjar vi acceptera att det kanske inte kommer att lagas. 

Istället går jag en promenad längs den landsväg vi bor intill. Liksom den största delen av de 60 miljoner invånarna i Madhya Pradesh bor vi på landet. 65% av barnen här går i skolan. Jag växlar några ord med grannflickan, som bevisligen med sin knaggliga engelska är ett av dessa barn. Hon lyfter upp en killing i famnen och ber mig ta ett kort. Men de flesta här talar inget annat än hindi.

-Namaste! Where you come from? Nyfikna, vänliga blickar följer oss vart vi går. En bonde plöjer sin åker med två oxar spända framför plogen. En rad fåglar följer hans spår i hopp om föda ur jorden. Telefonstolparna är gjorda av tunna träklykor. Trådarna hänger i ett virrvarr ett par meter ovan marken. Nej, det kommer inte att fungera i morgon heller. 

Inte i vår värld här utanför.

Nu tar vi helg och firar Diwali! Det är en hinduisk ljusfest. Vi återkommer sannolikt på måndag. Happy Diwali!

//Sara

Ett kilo och etthundrasjuttio gram

Vågens röda siffror slutade flimra på ett kilo och etthundrasjuttio gram. Så lite vägde denna pojke - nu överflyttad till RD Gardi Medical College för vidare vård. Gratis vård. Vid sin födsel för precis en månad (i ungegär fullgången tid) sedan vägde han 1,23 kilo och fick därför ligga kvar på det privata sjukhuset inne i sta’n, där patienterna får betala för vården. En månad på detta sjukhus har nu kostat familjen (endast pappa jobbar och fyller bensin i bilarna som tankar på stationen ute på Agar Road) 40.000 rupier - gissningsvis en knapp årslön. Ändå har pojken inte gått upp i vikt eller stabiliserats nämnvärt.

På RD Gardi - som också är ett privat sjukhus men icke vinstdrivande och som finansieras med stor hjälp av donationer utifrån - får han fortsatt vård gratis. Det är bokstavligt talat en livsnödvändighet för detta gossebarn. Och för hans familj.

Just nu har vi omkring fem barn på avdelningen som väger mellan 1,1 och 1,5 kg - samtliga under en månad gamla. Därtill har i stort sett varje patient som ligger inne undernäring av varierande grad. Exempelvis den treåriga flickan med svår infektion och kollapsad lunga samt med luft i hjärtsäcken. Hon väger 6,8 kg.

En annan treårig flicka klarade livhanken med nöd och näppe efter en i grunden tämligen banal infektion, som dock blev livshotande eftersom hennes utgångsläge var en vikt på dryga sex kg och hennes näringsstatus gravt undermåligt.

Problemen stavas, i huvudsak, FATTIGDOM och BRISTANDE UTBILDNING.

Folk i byarna häromkring är fattiga och livnär sig i stor utsträckning på djurhållning och jordbruk. Läskunnigheten är mycket låg, utbildningsnivån likaså. En gravid kvinna jobbar ofta långa dagar ute på fälten och i hemmet och lagar mat åt sin make, sina svärföräldrar och åt sina barn. Sist av alla äter hon själv. Eller, fel: sist av alla får barnet i hennes mage mat. Följden blir således ofta ett rejält underviktigt barn redan vid födseln. Dessa blir mycket känsliga för infektioner och då föräldrarna oftast inte vet hur de skall känna igen tecken på infektion och/eller söker först i ett alltför sent skede kan tillståndet snabbt bli livshotande för barnet.

Kanske ger man det späda barnet extra kosttillskott utblandat i kontaminerad mjölk eller bakterieinnehållande vatten. Eller så fortsätter man kanske amma det större barnet helt utan att ge komplementerande smakportioner och annan föda.

Oavsett vilket blir följderna inte sällan katastrofala. 

Det finns alltså en mängd utmaningar för folkhälsoarbetare och barnläkare att vända denna situation. Mycket görs redan och många arbetar oförtrutet vidare med nya aktiviteter.

Men, som en av mina kolleger och ST-läkare här på avdelningen sade: ”Mats, vilken läkare tror du vill bosätta sig ute i byarna där det inte finns internet, inte vägar, inte vatten, inte elektricitet. Efter att ha lagt ned så många år på hårda studier och hårt arbete, vem vill bo där det bara finns bufflar och kor?”.

Svaret är förmodligen och tyvärr: nästan ingen. 

Så man försöker förklara för föräldrarna hur de skall tänka efter utskrivning och hur de skall mata sina barn och vad de skall vara uppmärksamma på etc.

Och så skickar vi med några flaskor med näringstillskott, salter och vitaminer.