Vi - lantisar

Vi tog en helg i storstan. Taxin susade fram på den nybyggda motorvägen från Ujjain till Indore. Hastighetsmätaren hade fastnat på 65km/h. Enstaka kor, dromedarer och en och annan indier som inte orkade vänta till en överfart utan kom körande mot åkriktningen påminde om var vi befann oss. Vi svischade förbi vägarbetande kvinnor med dammiga saris, korgar tungt lastade med sten på huvudet och barn i släptåg. 

Sedan bodde vi på fint hotell. Varm dusch, plasma-TV med hundratals kanaler, manglade lakan och ett litet gym. På lördagen fick vi privat guidning av en bror till en av ST-läkarna på sjukhuset. Vi hade aldrig träffats förut. Han avsatte hela sin dag till att visa oss trevliga butiker, äldre charmiga stadsdelar och den tjusigaste grundskola vi någonsin kommer att skåda. Det fanns inget sätt vi kunde tacka honom på. En svensk kram. Och vi lovade varandra att sluta ha så mycket planerat jämt. Så att vi också kan avsätta en hel dag för någon annan. Bara så där. 

Vår ”guide”, en tidigare tempelbesökande hindu som flyttat till USA, berättade om den godaste biff han någonsin ätit. Han bjöd oss på kyckling. Lantisarna från utanför Ujjain. Där det står ”purely vegetarian” på tandkrämen. Och det var gott. Men inte så gott som man skulle kunna tro att det är för köttätande människor som hänvisats till vegetarisk kost i en och en halv månad. Och ur hotellets frukostbuffé nästa morgon väljer vi de indiska rätterna. Med lite müsli och toast därtill. Bara för att. 

Sedan ställer alla upp på mitt önskemål om en heldags inomhusshopping i en av de luxuösa galleriorna. Det moderna Indien. Det är tjusigt. Väldigt flott. Redan utanför glasingången märker vi av överflödet av personal. De sysslolösa vakterna menar att vi inte får fotografera varandra framför julpyntet. Och akta så att barnen inte kommer nära pepparkakshuset och renarna av plast! När vi vågar oss in blir vi scannade, kroppsvisiterade och tillsagda att lämna väskorna utanför. Det piper och tjuter om oss när vi går in ändå. Det är en uppvisning.

Väl inne blir jag snart stressad av allt som är fint. Och billigt för mig. Vid varje hylla står en expedit som vid minsta tvekan i steget utbrister ”Yes ma’m?” och visar upp ett inbjudande leende. Vi fotograferas med mobiltelefoner. Märta tjatar om prinsessklänningar, barbiedockor, tingel-tangel och läsk. Rut är övertrött och somnar tungt i Mats famn. Mats, som förresten tyckte att utflykten var ganska onödig redan från början. Jag letar efter en bokaffär och blir hänvisad än hit, än dit av indier som inte vill verka oartiga. Eller som inte förstår vad jag menar. Jag släpar med mig Märta i rulltrappan. Upp. Ner. Upp. Ner. ”Yes ma’m?”. Mamma fastnar i kassan där expediter springer fram och tillbaka med hennes varor i jakten på streckkoder. Indiskor med kort stubin tränger sig före. Mats har slagit sig ner på den enda sittplatsen, rakt under en högtalare ur vilken det nu strömmar indisk popmusik på högsta volym. Det är omöjligt att konversera. Jag ser uppifrån hur mamma tappat bort oss och liksom förstenats framför den största högtalaren på våningen under. Så hittar jag den. Bokaffären. Det är en hög med skräp och tomma kartonger. Och en skylt på väggen ovanför med texten ”Books. Stationery”. Blodsockret är i botten. Dunka! Dunka! Dunka! Och Mats har inte fått kolla efter något åt sig själv. Märta surnar till när ännu en expedit nyper henne i kinden och frågar ”What’s your name?”. Utmattade kastar vi oss ut genom glasdörrarna och ignorerar vaktens uppmaning om ”Bill Ma’m?”.

Vi körs tillbaka till Ujjain. Till välbekanta, kaotiska gator. Till det lantliga dammet och komockorna. På kvällen njuter vi av Vandanas linssoppa och lyssnar till det melodiska tutandet från ”våra” landsvägsbussar. Och vi inser att vi har börjat känna oss hemma här.


/Sara