Trygghetsnarkomaner på vift

-India is the kingdom of accidents! 

Dr Sharma ler när han vänder sig mot mig i ambulansen. Jag önskar att jag aldrig ställt frågan. I den kaotiska trafik vi kryssar oss fram genom hade jag inte väntat mig något annat svar. Från en kirurg. Jag är glad att vi inte är på någon form av utryckning utan transporteras i maklig takt till en vårdcentral i Ujjain. Vi tutar åt en grupp uniformerade skolbarn som cyklar fyra i bredd mitt i gatan. Vi väjer för en mötande buss som signalerar med en skränig melodi samtidigt som den kör om en oxkärra. Bara jag håller för öronen. Motorcyklarna är som vanligt otaliga. Hela familjer sitter på bönpallen. Kvinnorna biter i sjalens kant för att fartvinden inte ska blåsa den bort från huvudet. Bäbisar med svartmålade ögon vilar i mammas famn där de susar fram. Ingen har hjälm.

Vi är långt från trygga, lugna Falun. Från välorganiserade, rena Sverige med bot mot och siffror på allt. Där man screenar för ovanliga tillstånd vid varje barns födelse och planerar för ännu fler test. Trygghetsnarkomanernas land, för att låna ett uttryck som känns främmande här. Här är det många som korsar de livsfarliga gatorna utan att titta åt höger-vänster-höger först. Jag diskuterar med mamma ifall det är någon religiös övertygelse som gör att man liksom inte tycker det spelar någon roll. Liv eller död. 

Innan vi reste fick vi ibland frågan ifall vi inte var rädda att barnen skulle drabbas av någon sjukdom under resan. Allvarlig magsjuka. Malaria. Tänk om. I själva verket finns det andra saker som skrämmer mig mer än infektionerna. Sådant som kanske var svårare att föreställa sig när vi packade våra väskor. Jag har blivit harig sedan jag fick barn. Höjdrädd, nästan flygrädd. Vill klamra mig fast vid det här fantastiska livet. Ändå reser vi hit.

Här är vi i landet med flest trafikolyckor i världen. Diskussionen om hur gammal en bilbarnstol får vara innan den bör kasseras, om den ska vara vänd framåt eller bakåt och ifall man verkligen får sätta den i framsätet om man har airbag är helt meningslös här. 

Här finns inga bälten att sätta fast en bilbarnstol med. Och när jag berättar att det är lag på cykelhjälm för barn i vårt land är jag osäker på om de verkligen förstår vad jag menar. Sverige med andningslarm, med säkerhetsrem ifall barnvagnen sliter sig, med barngrindar, lära-gå-hjälm och smakportioner i rätt ordning. Och lördagsgodis. Lördagsgodis! Men så lyckas vi också förebygga många olyckor, vi har välskötta tänder och få barn är undernärda på grund av föräldrarnas brist på kunskap eller pengar.

Och jag är fortfarande svensk. Så drabbas jag av svindel när Rut närmar sig trappräcket som har så stora glipor att till och med Märta kan ramla emellan. Jag håller andan och stirrar tills 1,5-åringen tuggat och svalt jordnötterna i rätt strupe. Jag berättar för någon att Rut helst inte ska äta fruktbitar med stora kärnor i. Men hur förklarar man att godis är för lördagar? Vad heter tandtroll på hindi? När någon har vänlighet att bjuda och barnets ögon lyser av förväntan om njutning.

Visst är det så att våra svenska regler också kan begränsa det som är spännande, roligt, härligt och gott. Och om vi som har möjlighet att se oss om i världen tar tillfället i akt och gör det, så kan det betyda ett rikare liv? Jag är skiträdd. Jag håller hårt om Rut när vi puttrar fram oskyddade på de trånga, myllrande vägarna. Jag ber Märta hålla in armbågarna från bilfönstren. Men jag hoppas att kobran snart visar sig i trädgården igen. Så att Märta kan få se en skymt av den hon också. Den meterlånga, giftiga, svarta ormen, som slingrar sig fram över gräsmattan. På behörigt avstånd förstås. Lite svenskt lagom sådär. Och ganska spännande.

/Sara