Jönssonligan i Bollywood

Det stör mig att jag upplever honom som töntig. Antagligen ska han se både snygg och sexig ut. Den indiske motsvarigheten till Tom Cruise fyrar av ett snett leende mot oss från filmduken. Vi har bänkat oss framför den stora filmen Tees Maar Khan, som hade premiär på självaste julafton. 

Vi befinner oss i Bhopal. Staden som 1984 drabbades av en fruktansvärd olycka. 40 ton insektsgift läckte ut från en fabrik och dödade och skadade tusentals människor ännu flera år senare. Men vi ser en lummig stad med kuperat landskap, sjöar och grönska. Och vi ser en Bollywood-film. När vi klivit ur auto rickshawn utanför biografen möts vi av ett hundratal köande indiska män, som väntar på att biljettförsäljningen ska börja. Vi lotsas fram till den korta kön för kvinnor och väljer den dyraste biljettklassen - 100 rupies. Så småningom skymtas en slank man iklädd svart turban och långt skägg innanför biljettluckan. Ett jubel stiger från kön. Den sikhiske mannen vinkar, alla börjar trycka på bakifrån och snart är biljettförsäljningen igång.

Utrustade med isté och popcorn med ost- och chilikrydda tar vi plats i de mjuka plyschfåtöljerna, som ljudlöst glider med kroppens lutningar fram och tillbaka. Jag förstår snart på den indiska publikens förtjusta tjoande att fimen har börjat. Det rings i mobiltelefoner, springs lite ut och in ur lokalen och små barn i Ruts ålder ses här och där i föräldrarnas sällskap. Det är trevligt. Filmen har späckats med stjärnglans lagom till jul: Akshay Kumar, Katrina Kaif och Akshaye Khanna. Hjälten är den svårfångade tjuven Tees Maar Khan med uppknäppt, blommig, lila skjorta, piercing i ögonbrynet och ett överflöd av guldsmycken. Hans svans av beundrare har sitt låga IQ skrivet i pannan. Hjältens syster är den sexiga, ouppnåeliga kvinnan som måste skyddas mot beundrare medan hon dansar magdans i tusen olika kostymer, den ena mer glittrande än den andra. Hon gör entré kråmande till landsplågan ”Sheila Ki Jawaani”, som jag redan hört så många gånger att jag kan sjunga med. De klantiga poliserna har stor likhet med Dupont och Dupont och beter sig inte heller olikt Dunder-Karlsson och Blom i Pippi Långstrump-sagan. Den knäppaste karaktären är nog ändå ett siamesiskt tvillingpar som har stora likheter med bröderna Rongedal och som är nära att blåsa hjälten på konfekten. Över huvud taget är karaktärerna så pass övertydliga att det inte gör oss mycket att dialogen förs på hindi.

Hela filmen kan liknas vid en Jönssonligan-historia i indisk tappning. Även om vi aldrig kommer att få se Ulf Brunnberg dansa genom ett havrefält med juckande rörelser och en cerise sjal mellan benen. Det skojas också om Hollywood-komplexet och drömmen om en Oscar. Men när man tänker efter så är Bollywood-filmerna redan så mycket större än de stora Hollywood-produktionerna, sett till antalet åskådare. Med lite perspektiv på det hela inser man att det är vi i väst som är i minoritet, som avviker, inte den turbanprydde snubben i biljettluckan.

Det stör mig ännu efter filmen att jag inte vet om hjälten ska vara snygg och cool eller rolig och töntig. Kanske är det de typiskt indiska huvudskakningarna - lealöst från sida till sida - som förvillar mig och får det mesta att framstå som lustigt. Filmen lämnar oss hur som helst med en glad stämning, med minnen av färgexplosioner och medryckande musik. Eftersom vi lämnat genusglasögonen på hotellrummet börjar vi stelt vicka på höfterna nynnande till ”Sheila Ki Jawaani” på vägen hem. Men bröstskakningarna är det ingen idé att vi ens försöker oss på.


/Sara