"You'll Never Walk Alone"

1,2 miljarder människor, på en yta motsvarande en tredjedel av USA (ett land med dryga 300 miljoner invånare). 380 invånare per kvadratkilometer (i Sverige är vi knappt 25 som trängs på samma yta). I Indien behöver man ALDRIG känna sig ensam.

Gränsen mellan det privata och det offentliga tycks ofta diffus, på gränsen till obefintlig - åtminstone i våra ögon. Vi som är vana vid att man håller sig på sin sida av trottoaren, gärna med ögonen fästa en bit fram i asfalten. Inte tittar för noga på personen i tågsätet bredvid. Helst inte alls talar med passagerarna som sitter runtomkring på bussen. Absolut inte tar kontakt med okända på gatan eller i kassakön.

Utanför entrén till sjukhuset jag jobbar på står en man endast iförd ett litet höftskynke och tvättar sig. Strax intill sitter en familj på marken och äter sin lunch, som de just lagat till över öppen eld. På fältet några meter bort sitter en man på huk och uträttar sina behov. På andra sidan gatan hänger en kvinna upp ett stort nytvättat sarityg på tork över ett staket. Många ligger och vilar (sover?) i solen, insvepta i filtar som skydd mot den bistra vinterkylan (omkring 24 grader mitt på dagen). 

På medicinmottagningens undersökningsrum sitter jag med en indisk ST-läkare. Patienten har en anhörig med sig på rummet. En halv meter bakom dem står ytterligare tre patienter lätt framåtlutade och iakttar, lyssnar på samtalet. Bakom dem står ytterligare några patienter och anhöriga och väntar på sin tur. Vi är förmodligen 12 personer i rummet. Förtrolighet och sekretess i vården, någon?

Som utlänningar får vi enormt mycket uppmärksamhet, vi är liksom i en förkrossande minoritet här (på sex veckor har vi, vid ett tillfälle, sett tre andra västerlänningar i Ujjain). Alla tittar, de flesta ropar (”hello, what’s your name?”) och väldigt många kommer fram för att prata (tyvärr nästan uteslutande på hindi, engelska är inte särskilt gångbart). Vi blir hela tiden fotograferade; Märta och Rut ideligen klappade på kinden och gärna upplyfta i famnen.

När vakten i sjukhusentrén, med geväret löst hängande över axeln, för sjätte gången samma förmiddag glatt ropar ”good morning sir!” till mig har jag lite svårt att frammana samma rappa entusiasm i mitt svar.

Våra joggingrundor har ju beskrivits tidigare, det är inte precis ”The Loneliness of the Long Distance Runner” vi nynnar på när vi springer genom byarna. Kanske snarare klassiska ”You’ll Never Walk Alone”? Alla är vänliga - och väldigt nyfikna.

Nu åker Sara, flickorna och mormor till Goa för en veckas sol och bad. Jag stannar kvar hemma i huset och på jobbet. Men ensam, det lär jag inte vara.

/Mats