Ett kilo och etthundrasjuttio gram

Vågens röda siffror slutade flimra på ett kilo och etthundrasjuttio gram. Så lite vägde denna pojke - nu överflyttad till RD Gardi Medical College för vidare vård. Gratis vård. Vid sin födsel för precis en månad (i ungegär fullgången tid) sedan vägde han 1,23 kilo och fick därför ligga kvar på det privata sjukhuset inne i sta’n, där patienterna får betala för vården. En månad på detta sjukhus har nu kostat familjen (endast pappa jobbar och fyller bensin i bilarna som tankar på stationen ute på Agar Road) 40.000 rupier - gissningsvis en knapp årslön. Ändå har pojken inte gått upp i vikt eller stabiliserats nämnvärt.

På RD Gardi - som också är ett privat sjukhus men icke vinstdrivande och som finansieras med stor hjälp av donationer utifrån - får han fortsatt vård gratis. Det är bokstavligt talat en livsnödvändighet för detta gossebarn. Och för hans familj.

Just nu har vi omkring fem barn på avdelningen som väger mellan 1,1 och 1,5 kg - samtliga under en månad gamla. Därtill har i stort sett varje patient som ligger inne undernäring av varierande grad. Exempelvis den treåriga flickan med svår infektion och kollapsad lunga samt med luft i hjärtsäcken. Hon väger 6,8 kg.

En annan treårig flicka klarade livhanken med nöd och näppe efter en i grunden tämligen banal infektion, som dock blev livshotande eftersom hennes utgångsläge var en vikt på dryga sex kg och hennes näringsstatus gravt undermåligt.

Problemen stavas, i huvudsak, FATTIGDOM och BRISTANDE UTBILDNING.

Folk i byarna häromkring är fattiga och livnär sig i stor utsträckning på djurhållning och jordbruk. Läskunnigheten är mycket låg, utbildningsnivån likaså. En gravid kvinna jobbar ofta långa dagar ute på fälten och i hemmet och lagar mat åt sin make, sina svärföräldrar och åt sina barn. Sist av alla äter hon själv. Eller, fel: sist av alla får barnet i hennes mage mat. Följden blir således ofta ett rejält underviktigt barn redan vid födseln. Dessa blir mycket känsliga för infektioner och då föräldrarna oftast inte vet hur de skall känna igen tecken på infektion och/eller söker först i ett alltför sent skede kan tillståndet snabbt bli livshotande för barnet.

Kanske ger man det späda barnet extra kosttillskott utblandat i kontaminerad mjölk eller bakterieinnehållande vatten. Eller så fortsätter man kanske amma det större barnet helt utan att ge komplementerande smakportioner och annan föda.

Oavsett vilket blir följderna inte sällan katastrofala. 

Det finns alltså en mängd utmaningar för folkhälsoarbetare och barnläkare att vända denna situation. Mycket görs redan och många arbetar oförtrutet vidare med nya aktiviteter.

Men, som en av mina kolleger och ST-läkare här på avdelningen sade: ”Mats, vilken läkare tror du vill bosätta sig ute i byarna där det inte finns internet, inte vägar, inte vatten, inte elektricitet. Efter att ha lagt ned så många år på hårda studier och hårt arbete, vem vill bo där det bara finns bufflar och kor?”.

Svaret är förmodligen och tyvärr: nästan ingen. 

Så man försöker förklara för föräldrarna hur de skall tänka efter utskrivning och hur de skall mata sina barn och vad de skall vara uppmärksamma på etc.

Och så skickar vi med några flaskor med näringstillskott, salter och vitaminer.