Same same but different

Jag slår upp dörrarna till operationsavdelningen och kliver barfota rakt ut i en sjö av vatten. 

-Har det varit en vattenläcka? 

-Nej, nej, de städar ju!

Jag viker upp byxbenen två centimeter och passar på att dölja ett leende när jag böjer mig ner. Så vadar jag in i omklädningsrummet och byter om till en grön pyjamas av det mjuka tyg jag känner igen hemifrån. Skillnaden är att byxorna räcker mig endast till vaderna. För här är jag inte av medellängd, utan minst ett huvud längre än de flesta kvinnor och många män. Munskyddet är av samma slag som hemma, förutom att det här har tvättats och använts om och om igen. Jag kliver i ett par ljusblå flip-flops av stolek 45 och börjar tvätta händer och underarmar intill den ansvarige överläkaren. Jag tvättar mig fyra gånger. Sneglar på överläkaren som fortsätter. Tvättar mig en gång till. Tänker att nu blir jag inte renare av tvål och vatten. Jag tvättar mig sex gånger, sju. Efter den åttonde gången förstår jag att överläkaren utmanar mig i någon sorts tvagningsritual. Kanske en markering i den strikta hierarki som råder här mellan läkare av olika rang. Jag erkänner mig besegrad genom att stänga av kranen med armbågen. Då avslutar även min kollega proceduren och vi går in på operationssalen, där någon häller spritlösning över våra uppsträckta händer. 

Den gravida kvinna som just fått ryggbedövning framför mig har en sjukhistoria av det slag man sällan stöter på i Sverige. Att råka ut för sjukdom och död i samband med graviditet och förlossning är mycket vanligare här. Med sin stora befolkning står Indien för närmare en femtedel av världens alla mödradödsfall. Stora blödningar, infektioner, osäkert utförda aborter, havandeskapsförgiftning och långdragna förlossningar är några orsaker. Undernäring, blodbrist, malaria och HIV förvärrar utgångsläget. Men många av dödsfallen skulle kunna förhindras. Om bara tillgången till god vård fanns. Brist på sjukvård på landsbygden, fattigdom, okunskap, en tradition av äktenskap och graviditeter i tidiga tonåren är några hinder på vägen. FN:s ambition att minska mödradödligheten med 3/4 från 1990 till 2015 är det så kallade millenniemål som tycks svårast att uppnå. 

Framför mig tvättas nu magen på en kvinna, som ska komma att överleva ännu en gång. Men tidigare graviditeter har satt sina spår. Den första förlossningen ägde rum hemma, precis som de flesta förlossningarna här i Madhya Pradesh. Kanske fanns där en väninna, kanske en släkting, men sannolikt ingen sjukvårdskunnig person. Bäckenet var för trångt, barnet kom inte ut. När hon till sist nådde sjukhuset kunde barnet inte räddas, men kvinnan överlevde efter ett kejsarsnitt. Hon läcker ännu urin på grund skador efter den alltför långdragna förlossningen. Sedan dess har hon fött ett friskt barn genom kejsarsnitt och nu inkommit med värkar. Precis hur långt gången graviditeten är eller om hon är frisk vet ingen. 

Kejsarsnittet går till ungefär som jag kan det. Anatomin är den samma. Men vi avslutar med att knyta av äggledarna på denna kvinna i 20-årsåldern. Sterilisering av kvinnan är det vanligaste preventivmedlet här. Medan en underläkare syr ihop huden med bomullstråd tänker jag att måtte den nya strategin att ge gravida kvinnor en slant för att komma på kontroller ge resultat. 

Utanför operationssalen välkomnar mig en grupp nyfikna sjuksköterskor. De fotograferar mig med sina mobiltelefoner. Det är som om jag kom från en annan planet. Ändå jobbar vi med samma frågor. Samma typ av patienter. Fast med så olika förutsättningar.