Jogging

Jag ser mig noga för när jag sätter ner fötterna mellan de täta fläckarna av kospillning. Jag lyckas ganska bra.

-Namaste! Hello!

Överallt nyfikna ansikten som granskar de två bleka västerlänningarna som joggar genom byn. De låga husen av sten kantar den smala betongtäckta gatan. En och annan fasad har målats i en gräll blå eller grön färg, som lyser mot det annars bruna och grå. När vi passerar stannar allt upp. Förvånade ansikten vänds mot oss, det lyfts på guldbroderade sjalar för att någon ska se oss bättre. Unga män slutar piska på sina bufflar längs vägen och visar upp ett vitt leende. Kvinnor bärande enorma fång av gröna kvistar på huvudet vänder sig om. Motorcyklisterna saktar ner och tutar en extra gång. Såväl passagerare som förare vrider på nacken och tappar kursen för en stund. Bara korna betar vidare som vanligt.

Den varma kvällsvinden doftar ko, get och urin blandat med indiska kryddor. Ingefära, kummin, gurkmeja, kardemumma. Jag drar ner den djupt i lungorna. Svetten rinner. Jag har klätt mig i långbyxor och t-shirt och dragit ner stora solglasögon i ansiktet. Ett försök att göra mig osynlig som är dömt att misslyckas. Inte på något sätt smälter jag in. Men faktum är att Mats långa, bleka uppenbarelse i linne och tighta löparbyxor är den som får mest uppmärksamhet i kväll. Till min lättnad. Han hade lika gärna kunnat ta på sig sina aptåliknande five fingers också. Det hade sannolikt inte gjort någon skillnad. Det kan knappast bli mer avvikande som det är. Jag tänker att vi bjuder på en uppvisning, något de kan prata om senare under kvällen. 

När vi vänder hemåt är solen på väg ner. Vackra grenverk från stora träd vi gärna skulle vilja veta namnen på avtecknar sig svarta mot den rosafärgade himlen. Den sista som stirrar på oss innan vi vänder in på uppfarten till vårt hus sitter som förstenad mitt på en nyplöjd åker. Stora ögon. Inte ett ljud. Det är en apa.