"Dinner ready!"

Huset vi bor i här ute på landet sköts av en indisk familj som bor i ett litet annex alldeles intill. Farfar i familjen sover på en säng utanför vår dörr - något slags skydd mot eventuella inkräktare, förmodligen. Ibland på nätterna hörs hunden Julie skälla på andra hundar, apor och kanske ormar. Vi sover trygga under våra myggnät.

Vandana, sonhustrun i familjen, lagar vår mat. För 350 kronor (en ganska bra månadsinkomst i byarna här) fixar hon frukost, lunch och middag åt oss varje dag. Vi handlar råvaror - linser, ris, kryddor, nötter, mjöl, olja, socker etc. på mataffären några kilometer härifrån. Frukt köper vi i något av de små stånden längs vägkanten och grönsaker köper familjen åt oss på marknaden inne i Ujjain, alternativt av försäljaren som ibland kommer till grinden med sin kärra. Varje dag hämtar farfar i familjen en kanna mjölk från en granne med kor lite längre bort längs landsvägen. Den kokas och rörs sedan till en slags yoghurt - dahi. Ägg köper vi i sta’n och som ett arv från en svensk familj som var här för två år sedan steker Vandana ibland pannkakor till frukost åt oss, dock får man ha mango pickles på istället för jordgubbssylt.

I övrigt gäller nylagad indisk mat, tre gånger om dagen.

Ris, linssoppa, papad (friterat ”chipsbröd” som Märta säger), allehanda grönsaksgrytor med potatis, blomkål, bönor, kikärter, tomater m.m. Givetvis chapattibröd till nästan varje måltid. Rut säger inte så många ord ännu, men förra veckan slank ett ”patti” över hennes läppar. Om storasyster ibland är lite petig med maten här har Rut inga som helst förbehåll - hon älskar Vandanas matlagning.

Någon enstaka gång har vi ätit på restaurang inne i sta’n - då oftast med lite mer kryddstarka inslag (Vandana är ganska varsam med våra smaklökar). En stor lunch för oss fem på Hare Krishnarörelsens restaurang kostade omkring 100 kronor - och Märta fick till sin stora glädje pizza med tomat och mozzarellaost. På gatorna finns överallt små stånd där allehanda smårätter säljs, inte sällan med rejäl kryddning.

Ujjain är ett område av stark religiös övertygelse - och med den följer en närmast totalvegetarisk kosthållning. Efter en månad här har vi inte ätit kött en enda gång, och känner ingen saknad efter det.

Fast det är klart, när jag igår joggade genom den lilla byn på andra sidan Agar Road var det svårt att inte fantisera lite kring vad byborna egentligen skall använda de där svinen, getterna och korna till. Och visst fick väl Sara något avlägset och drömmande i blicken när hon fick mejl från "Allt om mat" med recept på älgstek?

På Märtas önskelista till tomten (läs: farmor och farfar som kommer hit och hälsar på till jul) står numera två saker. Den rosa sparkcykeln med handbroms har nu fått sällskap av ett föremål till - en salami...

Oj, nu ropas det visst från övervåningen: ”Dinner ready!”.

Bajs, helt enkelt

-Tänk så de skulle skratta åt mig om jag berättade att jag brukar plocka upp mina hundars bajs. I särskilda hundbajspåsar!

Vi sitter vid middagsbordet och ler alla bejakande åt mammas påstående. Den här lantliga indiska miljön är ett paradis för en sexåring som klamrar sig fast vid kiss- och bajsåldern. Fastän jag anser mig ha passerat det stadiet själv, åtminstone till stor del, måste jag bara uppehålla mig vid ämnet för en liten stund. 

Längs vägarna här omkring gör många sina behov. Vi är ögonvittnen. Hundar, kor, får, dromedarer, åsnor, katter, bufflar, ekorrar, råttor, elefanter, apor, getter, mungor, vuxna människor och barn.

Mats berättar att man i grundjournalen på barnkliniken för in huruvida barnet lever med ”open-air defecation”. Förekomsten av en toalett eller inte i ett hem är ett mått på familjens levnadsstandard. Och här är skillnaderna stora mellan olika hushåll. Det hus vi hyr liknar ett palats och trädgården en grön oas jämfört med många andra bostäder längs samma landsväg. Vi åtnjuter lyxen av WC och sedan någon vecka tillbaka har vi till och med dusch med varmvatten. Åtminstone ibland.

Här om morgonen när vi körde till sjukhuset och temperaturen dalat såg vi barn iklädda yllemössor och tjocktröjor. Men men stjärten bar. Ganska praktiskt när hela vägrenen är en toalett? För att köpa blöjor till Rut måste vi åka till en speciell affär inne i Ujjain city.

Bajs kan för den delen vara mycket användbart. Koblajor används flitigt här. Man samlar ihop spillningen, formar den för hand till platta, runda, likstora bajskakor. Överallt ser man prydliga bajskaksförråd ligga och torka i solen. De torra kakorna används sedan till att elda med i hemmen. 

Under Divali-helgen såg vi hur kvinnor i en närliggade by formade figurer av kospillning på marken utanför sina hus. Det liknade mest någon sorts fruktbarhetssymboler. Bajsfigurerna pyddes med risgryn och färgpulver i rosa, orange, grönt, gult och - som pricken över i - glitter och ett sprakande tomtebloss!


I en annan by råkade vi en kvinna som var i färd med att blanda byggmaterial till sitt hus: kobajsblandad halm. Hon höll upp sarin för att bättre kunna trampa sörjan till en jämn cementliknande smet och pekade på en slät vägg, som för att visa vad resultatet skulle komma att bli.

-Det var väl bajset som var kittet, säger jag där vid middagsbordet. Fattar ni, the shit?

Det är mest jag själv som skrattar åt min fyndighet. Alla tuggar vidare.

/Sara

Same same but different

Jag slår upp dörrarna till operationsavdelningen och kliver barfota rakt ut i en sjö av vatten. 

-Har det varit en vattenläcka? 

-Nej, nej, de städar ju!

Jag viker upp byxbenen två centimeter och passar på att dölja ett leende när jag böjer mig ner. Så vadar jag in i omklädningsrummet och byter om till en grön pyjamas av det mjuka tyg jag känner igen hemifrån. Skillnaden är att byxorna räcker mig endast till vaderna. För här är jag inte av medellängd, utan minst ett huvud längre än de flesta kvinnor och många män. Munskyddet är av samma slag som hemma, förutom att det här har tvättats och använts om och om igen. Jag kliver i ett par ljusblå flip-flops av stolek 45 och börjar tvätta händer och underarmar intill den ansvarige överläkaren. Jag tvättar mig fyra gånger. Sneglar på överläkaren som fortsätter. Tvättar mig en gång till. Tänker att nu blir jag inte renare av tvål och vatten. Jag tvättar mig sex gånger, sju. Efter den åttonde gången förstår jag att överläkaren utmanar mig i någon sorts tvagningsritual. Kanske en markering i den strikta hierarki som råder här mellan läkare av olika rang. Jag erkänner mig besegrad genom att stänga av kranen med armbågen. Då avslutar även min kollega proceduren och vi går in på operationssalen, där någon häller spritlösning över våra uppsträckta händer. 

Den gravida kvinna som just fått ryggbedövning framför mig har en sjukhistoria av det slag man sällan stöter på i Sverige. Att råka ut för sjukdom och död i samband med graviditet och förlossning är mycket vanligare här. Med sin stora befolkning står Indien för närmare en femtedel av världens alla mödradödsfall. Stora blödningar, infektioner, osäkert utförda aborter, havandeskapsförgiftning och långdragna förlossningar är några orsaker. Undernäring, blodbrist, malaria och HIV förvärrar utgångsläget. Men många av dödsfallen skulle kunna förhindras. Om bara tillgången till god vård fanns. Brist på sjukvård på landsbygden, fattigdom, okunskap, en tradition av äktenskap och graviditeter i tidiga tonåren är några hinder på vägen. FN:s ambition att minska mödradödligheten med 3/4 från 1990 till 2015 är det så kallade millenniemål som tycks svårast att uppnå. 

Framför mig tvättas nu magen på en kvinna, som ska komma att överleva ännu en gång. Men tidigare graviditeter har satt sina spår. Den första förlossningen ägde rum hemma, precis som de flesta förlossningarna här i Madhya Pradesh. Kanske fanns där en väninna, kanske en släkting, men sannolikt ingen sjukvårdskunnig person. Bäckenet var för trångt, barnet kom inte ut. När hon till sist nådde sjukhuset kunde barnet inte räddas, men kvinnan överlevde efter ett kejsarsnitt. Hon läcker ännu urin på grund skador efter den alltför långdragna förlossningen. Sedan dess har hon fött ett friskt barn genom kejsarsnitt och nu inkommit med värkar. Precis hur långt gången graviditeten är eller om hon är frisk vet ingen. 

Kejsarsnittet går till ungefär som jag kan det. Anatomin är den samma. Men vi avslutar med att knyta av äggledarna på denna kvinna i 20-årsåldern. Sterilisering av kvinnan är det vanligaste preventivmedlet här. Medan en underläkare syr ihop huden med bomullstråd tänker jag att måtte den nya strategin att ge gravida kvinnor en slant för att komma på kontroller ge resultat. 

Utanför operationssalen välkomnar mig en grupp nyfikna sjuksköterskor. De fotograferar mig med sina mobiltelefoner. Det är som om jag kom från en annan planet. Ändå jobbar vi med samma frågor. Samma typ av patienter. Fast med så olika förutsättningar.

Jogging

Jag ser mig noga för när jag sätter ner fötterna mellan de täta fläckarna av kospillning. Jag lyckas ganska bra.

-Namaste! Hello!

Överallt nyfikna ansikten som granskar de två bleka västerlänningarna som joggar genom byn. De låga husen av sten kantar den smala betongtäckta gatan. En och annan fasad har målats i en gräll blå eller grön färg, som lyser mot det annars bruna och grå. När vi passerar stannar allt upp. Förvånade ansikten vänds mot oss, det lyfts på guldbroderade sjalar för att någon ska se oss bättre. Unga män slutar piska på sina bufflar längs vägen och visar upp ett vitt leende. Kvinnor bärande enorma fång av gröna kvistar på huvudet vänder sig om. Motorcyklisterna saktar ner och tutar en extra gång. Såväl passagerare som förare vrider på nacken och tappar kursen för en stund. Bara korna betar vidare som vanligt.

Den varma kvällsvinden doftar ko, get och urin blandat med indiska kryddor. Ingefära, kummin, gurkmeja, kardemumma. Jag drar ner den djupt i lungorna. Svetten rinner. Jag har klätt mig i långbyxor och t-shirt och dragit ner stora solglasögon i ansiktet. Ett försök att göra mig osynlig som är dömt att misslyckas. Inte på något sätt smälter jag in. Men faktum är att Mats långa, bleka uppenbarelse i linne och tighta löparbyxor är den som får mest uppmärksamhet i kväll. Till min lättnad. Han hade lika gärna kunnat ta på sig sina aptåliknande five fingers också. Det hade sannolikt inte gjort någon skillnad. Det kan knappast bli mer avvikande som det är. Jag tänker att vi bjuder på en uppvisning, något de kan prata om senare under kvällen. 

När vi vänder hemåt är solen på väg ner. Vackra grenverk från stora träd vi gärna skulle vilja veta namnen på avtecknar sig svarta mot den rosafärgade himlen. Den sista som stirrar på oss innan vi vänder in på uppfarten till vårt hus sitter som förstenad mitt på en nyplöjd åker. Stora ögon. Inte ett ljud. Det är en apa.

"Behind the wheel"

”Hejdå, nu åker pappa till sjukhuset. Vi ses vid lunch!”

Suzuki Maruti - en riktig folkbil här i Indien. Just det, höger framdörr var det. Och så vänsterhanden på växelspaken, i med ettan och rulla försiktigt ut genom grinden. ”Bye bye Venkath” - och ”voff voff Julie, fin vakthund!”.

Nehej, ingen kobra som ringlar över grusvägen ut till landsvägen idag.

Jag väntar nog in den där motorcykeln - åhå, bara fyra personer som sitter på den! Vink, vink!

Ettan, tvåan, trean. Där i vägkanten betar grannarnas kor som vanligt och grannkvinnorna gör runda platta kakor av kobajset. Skall väl användas att elda med så småningom efter torkning i solen...

Ojdå, bäst att sakta ned. Det där måste väl vara nära hundra getter iallafall, om jag håller riktigt lång till vänster så kommer jag nog förbi. Tutar lite ändå för artighets skull. Trevligt, det är den glada  herden med den klart orange-röda turbanen. Jag vinkar hej. Undrar förresten vad han gjort av den stora flocken med dromedarer idag?

Såja, dags att svänga höger söderut på riksvägen Agar Road. Tur för min del att det finns ett farthinder här så att alla måste sakta in, skulle bli svårt att ta sig ut annars...

Skönt, jag hann precis klämma mig ut före den där överlastade (måste varit åtminstone 10 personer) trehjuliga autorickshaw:n. Det är så jobbigt att ligga bakom i 30 km/h och andas in den svarta dieselröken.

Det är nog bäst att jag tutar lite på de där tre motorcyklarna och två cyklisterna innan jag kör om dem -  och jag hinner nog precis svänga in innan den mötande bilen kommer. Schysst melodi förresten på lastbilens tuta. Påminner nästan om glassbilen hemma.

Fina kossor som går där i vägkanten, ser lite kul ut med glittergirlanderna i hornen. Och där går en orangemålad åsna över vägen, jag växlar nog ned till trean.

Åh, så bra. Det verkar som om de snart lagat det stora hålet i räcket till bron över den torra flodfåran. Och lastbilen som låg vält i norrgående körfält för ett par dagar sedan är bortfraktad. Bra, då flyter det nog på som vanligt på hemvägen.

Vänta nu, borde inte den där jättestora bussen som kör om de där motorcyklarna snart köra in på sin körbana igen? Vi möts ju väldigt snart! Jag håller lite mer till vänster tror jag. Och kanske ännu lite mer. Puh... Tur att vägrenen är så pass bred och platt just här.

Undrar om han får några solglasögon sålda egentligen, den där killen som står där i vägrenen varje dag?

Kanon, det ser ut som om bananerna i fruktståndet är fina idag! Då kan jag handla ett par klasar på väg hem vid lunch.

Ja ja, jag blinkar väl vänster då. Det är visserligen ingen annan som blinkar när de skall svänga, men än så länge tycker jag att det är värt besväret.

Torrt idag, värst vad det dammar på grusvägen in mot sjukhuset. Och oj oj vad mycket folk som går här, blir nog rätt fullt i korridorerna på mottagningen ser det ut som.

Tut, tut! Fin traktor, fortfarande Diwalismyckad med blommor och glitter över hela vindrutan.

Här alldeles i kanten av buskaget kan jag nog klämma in mig, synd att den vanliga parkeringen är stängd nu när de lägger ny beläggning på grusvägen. Arbetet skall visst bli färdigt någon gång framåt januari som det verkade.

Framme - perfekt!

Halleluja!

Jag undrar vem av alla gudar som bör äras för att vi nu har fungerande internet i huset. I denna djupt religiösa del av Indien finns ett mycket stort antal att välja mellan. Här samsas hinduer med budister, kristna, muslimer, sikher och jainister. I Ujjain med omnejd lär det finnas inte mindre än 1500 tempel att välja mellan för att bejaka sin tro. Månne är det nunnan och tillika ST-läkaren jag sällskapat med på vårdcentralen som lagt ett gott ord för oss? För inte är det väl telefonkillarna allena som gjort ett så osannolikt bra jobb? Mot alla odds. Det borde i så fall liknas vi ett mirakel!

Allt och ingenting

Märta och hennes nyfunna indiska vän hjular gång på gång ute på gräsmattan. Märta med sträckta vrister som hon lärt sig på gymnastiklektionerna i Falun. Hon tar varje tillfälle i akt till övning. Så har hon de senaste månaderna hjulat sig fram hemma i trädgården nere vid sjön Tisken, inne i huset på Mariebergsvägen och på de stensatta gatorna i Falu centrum. Hon hjulade på flygplatser på vägen hit och hon hjular ännu från tidig morgon till sen kväll. Muskan var inte sen att ta efter. Det som är annorlunda idag är att flickorna mellan varje hjulning utbrister ett högljutt ”Happy Divali!”. 

Det är storhelg i Ujjain, divali, årets gladaste festival. Vi får delta i en hinduisk högtid för firande av gudarna Rama, Krishna och Lakshmi. Det är en ljusets högtid. Vi besöker marknaden där långa rader av stånd erbjuder smällare och fyrverkerier i en oändlighet. Och billigt är det. Vi köper långa blomsterkransar av orange och gul tagetes och hänger om barnens halsar. På vägarna möter vi traktorer och bussar smyckade med blommor och glittergirlanger. Och se där! Ett litet tempel vid den brunfärgade flodfåran har fått cerise fasad helgen till ära. Huset vi bor i pyntas med plastblommor och blinkande ljusslingor. Uppfarten sopas, jämnas till med kospillning och dekoreras med ett färgpulver i fantasifulla blomstermönster. Kvinnorna klär sig i lysande orange och gult och fäster lite extra röd färg i mittbenan. Men tjusigast av alla är korna. Med hornen målade i blått, rött, cerise, orange eller varför inte randigt? Den vita pälsen målad prickig i orange eller rosa. Med några blommor om halsen och - för fullbordan - en plym av påfågelfjädrar och glittrande, glansiga spröt, betar de vidare som vilken vanlig dag som helst.

Så kommer äntligen kvällen och vi får tända alla ljus. Vi avverkar så många tomtebloss, raketer och smällare vi mäktar med innan vi staplar in glada, lomhörda och med lungorna fyllda av krutrök. Det kompakta kvällsmörkret på den indiska landsbygden omsluter oss. Bara stjärnbilderna lyser upp natten, och smällarna fortsätter på håll. 

Som inrutad svensk vill jag gärna systematisera och sätta etikett på saker och ting. Men divali vet jag inte riktigt vad jag ska likna vid bland svenska högtidsdagar. Det skulle i så fall vara en blandning av det mesta och lite till: Stämning fylld av barnslig förväntan som på julafton eller inför ett födelsedagskalas. Adventsljus och luciaglitter. Kryddor som vid ett pepparkaksbak. Nyårsfyrverkerier, majbrasor och påskgodis. Lövade traktorer som på självaste studentexamen. Sommarblommor, kransar och ljum midsommartemperatur. Divali påminner om allt det jag vet. Och ändå liknar det ingenting annat.

/Sara

Världen utanför

-Va? Saru nåt?

-Mäh! Du kan väl åtminstone vänta tills jag har gått! 

Mats sätter på sig läkarrocken, stoppar handspriten i fickan och lämnar mig på vårt sparsmakat inredda kontor på RD Gardi Medical College. 

Men jag är så svältfödd på Internet. Har redan fällt upp skärmen och kopplat upp mig. Där är den! Världen utanför.

Jag är så van vid att använda dator i min vardag. Kommunicera, läsa, skriva, se på film, TV-program, lyssna på musik. I huset där vi bor lyfter jag ännu en gång på telefonluren ute på verandan. Tyst. Men kanske nu då? Nej, tyst. Jag följer sladden med blicken. Den har delat sig i tre delar, varav minst en har gått av till en blint slutande stump. Är det där felet sitter? Jag vågar inte röra vid sladden. Kanske faller den isär. Istället går jag in genom myggdörrarna och slår på routern igen. Väntar en stund. Nej, den gröna lampan lyser inte nu heller. 

-Tomorrow they come! Fix Internet! 

Man har sagt det till oss ända sedan vi kom hit för en vecka sedan. Långsamt börjar vi acceptera att det kanske inte kommer att lagas. 

Istället går jag en promenad längs den landsväg vi bor intill. Liksom den största delen av de 60 miljoner invånarna i Madhya Pradesh bor vi på landet. 65% av barnen här går i skolan. Jag växlar några ord med grannflickan, som bevisligen med sin knaggliga engelska är ett av dessa barn. Hon lyfter upp en killing i famnen och ber mig ta ett kort. Men de flesta här talar inget annat än hindi.

-Namaste! Where you come from? Nyfikna, vänliga blickar följer oss vart vi går. En bonde plöjer sin åker med två oxar spända framför plogen. En rad fåglar följer hans spår i hopp om föda ur jorden. Telefonstolparna är gjorda av tunna träklykor. Trådarna hänger i ett virrvarr ett par meter ovan marken. Nej, det kommer inte att fungera i morgon heller. 

Inte i vår värld här utanför.

Nu tar vi helg och firar Diwali! Det är en hinduisk ljusfest. Vi återkommer sannolikt på måndag. Happy Diwali!

//Sara

Ett kilo och etthundrasjuttio gram

Vågens röda siffror slutade flimra på ett kilo och etthundrasjuttio gram. Så lite vägde denna pojke - nu överflyttad till RD Gardi Medical College för vidare vård. Gratis vård. Vid sin födsel för precis en månad (i ungegär fullgången tid) sedan vägde han 1,23 kilo och fick därför ligga kvar på det privata sjukhuset inne i sta’n, där patienterna får betala för vården. En månad på detta sjukhus har nu kostat familjen (endast pappa jobbar och fyller bensin i bilarna som tankar på stationen ute på Agar Road) 40.000 rupier - gissningsvis en knapp årslön. Ändå har pojken inte gått upp i vikt eller stabiliserats nämnvärt.

På RD Gardi - som också är ett privat sjukhus men icke vinstdrivande och som finansieras med stor hjälp av donationer utifrån - får han fortsatt vård gratis. Det är bokstavligt talat en livsnödvändighet för detta gossebarn. Och för hans familj.

Just nu har vi omkring fem barn på avdelningen som väger mellan 1,1 och 1,5 kg - samtliga under en månad gamla. Därtill har i stort sett varje patient som ligger inne undernäring av varierande grad. Exempelvis den treåriga flickan med svår infektion och kollapsad lunga samt med luft i hjärtsäcken. Hon väger 6,8 kg.

En annan treårig flicka klarade livhanken med nöd och näppe efter en i grunden tämligen banal infektion, som dock blev livshotande eftersom hennes utgångsläge var en vikt på dryga sex kg och hennes näringsstatus gravt undermåligt.

Problemen stavas, i huvudsak, FATTIGDOM och BRISTANDE UTBILDNING.

Folk i byarna häromkring är fattiga och livnär sig i stor utsträckning på djurhållning och jordbruk. Läskunnigheten är mycket låg, utbildningsnivån likaså. En gravid kvinna jobbar ofta långa dagar ute på fälten och i hemmet och lagar mat åt sin make, sina svärföräldrar och åt sina barn. Sist av alla äter hon själv. Eller, fel: sist av alla får barnet i hennes mage mat. Följden blir således ofta ett rejält underviktigt barn redan vid födseln. Dessa blir mycket känsliga för infektioner och då föräldrarna oftast inte vet hur de skall känna igen tecken på infektion och/eller söker först i ett alltför sent skede kan tillståndet snabbt bli livshotande för barnet.

Kanske ger man det späda barnet extra kosttillskott utblandat i kontaminerad mjölk eller bakterieinnehållande vatten. Eller så fortsätter man kanske amma det större barnet helt utan att ge komplementerande smakportioner och annan föda.

Oavsett vilket blir följderna inte sällan katastrofala. 

Det finns alltså en mängd utmaningar för folkhälsoarbetare och barnläkare att vända denna situation. Mycket görs redan och många arbetar oförtrutet vidare med nya aktiviteter.

Men, som en av mina kolleger och ST-läkare här på avdelningen sade: ”Mats, vilken läkare tror du vill bosätta sig ute i byarna där det inte finns internet, inte vägar, inte vatten, inte elektricitet. Efter att ha lagt ned så många år på hårda studier och hårt arbete, vem vill bo där det bara finns bufflar och kor?”.

Svaret är förmodligen och tyvärr: nästan ingen. 

Så man försöker förklara för föräldrarna hur de skall tänka efter utskrivning och hur de skall mata sina barn och vad de skall vara uppmärksamma på etc.

Och så skickar vi med några flaskor med näringstillskott, salter och vitaminer.

RD Gardi Medical College

Svenska ST-läkare har möjlighet att lära sig mer om global medicin genom ett samarbete mellan KI/CEFAM och medicinska fakulteter i Indien, Tanzania och Etiopien. Verksamheten stöds av SIDA. Som ST-läkare har man härigenom ett unikt tillfälle att resa till ett utvecklingsland för att auskultera under tre månaders tid och få upp ögonen för något som inte berörs så mycket under ordinarie utbildning. Dessa månader tillgodoräknas som en randning (sidoutbildning) inom ST.  RD Gardi Medical College i Ujjain är en av dessa samarbetspartner.

På så vis byter vi ut tre vintermånader i Falun mot en, för oss, ovanlig och sannolikt mycket lärorik upplevelse på den indiska landsbygden. Här har vi möjlighet att studera ett sjukvårdssystem som är annorlunda vårt eget, att se ett panorama av diagnoser som är sällsynta i vårt land, men som kan dyka upp och vara viktiga att känna igen. Vi kommer att se sjukdomssymtom som är mer uttalade än de oftast tillåts bli i vår välbärgade del av världen. Vi kan se hur fattigdom, sanitet, undernäring, brist på utbildning och jämställdhet påverkar hälsa. Vi kan lära oss mer om de orättvisor som finns. Vi kommer sannolikt inte att förändra något påtagligt för de människor vi möter här. Men vi blir själva en erfarenhet rikare, ett engagemang kan väckas och kanske leda till något mer långvarigt på sikt.  Framför allt är jag helt övertygad om att resan kommer att vara av värde för oss som blivande specialistläkare i allmänmedicin respektive obstetrik/gynekologi.

I Ujjain bor vi ordnat i en del av en villa, området är fredligt och arrangemanget mycket välordnat. Dessa förutsättningar gjorde att även vi som barnfamilj kunde ta tillfället i akt och resa. Att barnens mormor precis gått i pension möjliggör för oss båda att arbeta åtminstone deltid och att uppleva något alldeles speciellt tillsammans som familj.