Jönssonligan i Bollywood

Det stör mig att jag upplever honom som töntig. Antagligen ska han se både snygg och sexig ut. Den indiske motsvarigheten till Tom Cruise fyrar av ett snett leende mot oss från filmduken. Vi har bänkat oss framför den stora filmen Tees Maar Khan, som hade premiär på självaste julafton. 

Vi befinner oss i Bhopal. Staden som 1984 drabbades av en fruktansvärd olycka. 40 ton insektsgift läckte ut från en fabrik och dödade och skadade tusentals människor ännu flera år senare. Men vi ser en lummig stad med kuperat landskap, sjöar och grönska. Och vi ser en Bollywood-film. När vi klivit ur auto rickshawn utanför biografen möts vi av ett hundratal köande indiska män, som väntar på att biljettförsäljningen ska börja. Vi lotsas fram till den korta kön för kvinnor och väljer den dyraste biljettklassen - 100 rupies. Så småningom skymtas en slank man iklädd svart turban och långt skägg innanför biljettluckan. Ett jubel stiger från kön. Den sikhiske mannen vinkar, alla börjar trycka på bakifrån och snart är biljettförsäljningen igång.

Utrustade med isté och popcorn med ost- och chilikrydda tar vi plats i de mjuka plyschfåtöljerna, som ljudlöst glider med kroppens lutningar fram och tillbaka. Jag förstår snart på den indiska publikens förtjusta tjoande att fimen har börjat. Det rings i mobiltelefoner, springs lite ut och in ur lokalen och små barn i Ruts ålder ses här och där i föräldrarnas sällskap. Det är trevligt. Filmen har späckats med stjärnglans lagom till jul: Akshay Kumar, Katrina Kaif och Akshaye Khanna. Hjälten är den svårfångade tjuven Tees Maar Khan med uppknäppt, blommig, lila skjorta, piercing i ögonbrynet och ett överflöd av guldsmycken. Hans svans av beundrare har sitt låga IQ skrivet i pannan. Hjältens syster är den sexiga, ouppnåeliga kvinnan som måste skyddas mot beundrare medan hon dansar magdans i tusen olika kostymer, den ena mer glittrande än den andra. Hon gör entré kråmande till landsplågan ”Sheila Ki Jawaani”, som jag redan hört så många gånger att jag kan sjunga med. De klantiga poliserna har stor likhet med Dupont och Dupont och beter sig inte heller olikt Dunder-Karlsson och Blom i Pippi Långstrump-sagan. Den knäppaste karaktären är nog ändå ett siamesiskt tvillingpar som har stora likheter med bröderna Rongedal och som är nära att blåsa hjälten på konfekten. Över huvud taget är karaktärerna så pass övertydliga att det inte gör oss mycket att dialogen förs på hindi.

Hela filmen kan liknas vid en Jönssonligan-historia i indisk tappning. Även om vi aldrig kommer att få se Ulf Brunnberg dansa genom ett havrefält med juckande rörelser och en cerise sjal mellan benen. Det skojas också om Hollywood-komplexet och drömmen om en Oscar. Men när man tänker efter så är Bollywood-filmerna redan så mycket större än de stora Hollywood-produktionerna, sett till antalet åskådare. Med lite perspektiv på det hela inser man att det är vi i väst som är i minoritet, som avviker, inte den turbanprydde snubben i biljettluckan.

Det stör mig ännu efter filmen att jag inte vet om hjälten ska vara snygg och cool eller rolig och töntig. Kanske är det de typiskt indiska huvudskakningarna - lealöst från sida till sida - som förvillar mig och får det mesta att framstå som lustigt. Filmen lämnar oss hur som helst med en glad stämning, med minnen av färgexplosioner och medryckande musik. Eftersom vi lämnat genusglasögonen på hotellrummet börjar vi stelt vicka på höfterna nynnande till ”Sheila Ki Jawaani” på vägen hem. Men bröstskakningarna är det ingen idé att vi ens försöker oss på.


/Sara

God Jul!

Ingen sill, ingen skinka. Ingen snö, inga minusgrader. Pepparkakor är svår att baka på gasspis, saffransbröd likaså. Templet längre bort på vägen har ingen julkrubba med Josef, Maria och Jesusbarnet. Granar finns inte här, vare sig i skogsdungarna eller att köpa utanför vår supermarket Choupal Saagar (ICA Maxi har inte öppnat här ännu). Kalle Anka sänds inte på TV (om vi nu haft en sådan) och inte heller Karl-Bertil Jonsson.

Men...

Vi har (nästan) hela familjen samlad här (farmor, farfar och faster Ingrid är nu på plats). Några små julklappar blir det garanterat till barnen. Vandana har lovat oss kir (hennes variant av risgrynsgröt) till frukost och vår favorit chana aloo masala (kikärts- och potatisgryta) till middag. Färsk papaya direkt från trädet är ju minst lika gott som knäck.

På Spotify kan vi lyssna till Carolas julsånger om vi vill. Och sjunga själv går ju bra även här. Det finns en liten palm i trädgården som vi tänkt hänga lite glitter i och som vi kan dansa kring. Och den sedvanliga julpromenaden kan ju vara precis lika uppfriskande skön här som vore den runt lilla sjön Tisken därhemma.

Det blir nog jul i år också - på vårt sätt.

God jul på  er, alla kära vänner!

/Mats och hela familjen

Sarongmode i Goa

Vi tar flyget till en annan del av Indien och landar i en ny värld. Långa stränder med gyllene sand. Salta, mjuka vågor och ljumma vindar. Indiska turistfamiljer som fullt påklädda hoppar i bränningarna. Bikiniklädda västerlänningar som gör solhälsningen. Souvenirbutiker, hotell, strandförsäljare och nötkött på menyn. 

Långsamt skalar vi av oss långa ärmar och byxben, vår förklädnad för att inte sticka ut för mycket i Ujjain. Vi smörjer omsorgsfullt bleka armar och ben med hög solskyddsfaktor, vaxar benen och plockar fram jeanskjol och baraxlat. Vi viskar om nordiska damer som bränt sig på axlarna och anammat ortens turistmode: långa, fladdrande, batikmönstrade klänningar i one size fits all. Så färggranna att de hamnar längst in i garderoben när de rest hem om en vecka eller två. Vi fryser om magen när vi kliver i poolen och fräser saltvatten när vågorna sköljer över oss. 

Så sker en förändring. Gradvis men ändå snabbt. Snart går vi där i böljande kjolar av färggranna sidentyger. Vi bär saronger om höfterna, lindar dem runt våta barn, sätter dem i håret eller lägger oss på dem i solen. Vi börjar tycka att elefantmönstrat och alibababyxor är rätt OK, sätter kedjor kring anklarna, köper halsband av stora träbitar, surfar på vågorna, äter baby kingfish och pomfret med pommes frites, fyller hotellrummet med havssand, dricker mojitos och jordgubbsmilkshake när solen doppar sig vid horisonten, doftar citrongräs och ingefära efter ayurvedisk oljemassage, tycker kaffet är för svagt, rider på elefant, får manikyr och pedikyr, äter hummer, bygger sandslott, prutar på marknader, tar morgonpromenader bland fiskebåtar, låter sy upp kläder och dricker öl. 

Snart har vi förstått att språket man ibland tilltalar oss på inte är svårtolkad engelska, hindi eller för den delen något annat lokalt indiskt språk. Det är finska. Och när vi ser nyanlända finska damer kisa mot solen medan de tafatt lägger hotellets svårtorkade frottéhanddukar på solstolen vid vår pool, iklädda anonyma nordiska blusar i beige, så vet vi att i morgon har de också köpt en sarong.

Medan hotellpersonalen hänger upp långa rader av adventsstjärnor över poolen packar vi väskorna ännu en gång. Vi dividerar med en taxichaufför om priset på resan till flygplatsen. Just där och då känner jag ett styng av hemlängtan. Jag hade inte haft något emot om flyget tagit oss hem. Till Sverige.


/Sara

Sol- och badsemester

-Det ska bli så trååååkigt att åka till Indien!

-Varför säger du så?

-Inget hav och ingen pool. I tre månader!

Märta, som ofta så teatralisk. Men där och då förstod jag att hon lyssnat på började ta in vad jag tidigare försökt säga. Att den här resan skulle bli annorlunda. Ingen sol- och badsemester. Ingen Märta-ligger-i-poolen-från-morgon-till-kväll-tripp. Precis hur vardagen skulle komma att te sig för oss i Ujjain kunde vi inte riktigt föreställa oss innan vi reste. Här finns inte lekparker för barn. Ingen förskoleklass att gå till. För Rut finns inte många leksaker. Inget baby-sim, baby-sång eller någon baby-bio. 

Men här finns mycket annat att upptäcka. Som hur ett kobraskinn ser ut på riktigt nära håll. Eller hur bra dromedarer kan vara som slyröjare när de vallas förbi på landsvägen. Hur en get mjölkas för hand. Och hur man bakar chapatis. Eller hur solmogen papaya och guavafrukt från trädgården smakar. 

Och sedan tar vi en promenad med kikare. En näshornsfågel! Biätare och papegojor med så grön färg som bara burfåglar har där hemma. Och det där är visst en red start, som flugit hit från Himalaya! En grupp hukande kvinnor vinkar till oss att komma närmare. De rensar ogräs mellan raderna av majs och ärtväxter på ett fält. Deras sarier glittrar i den lysande solen, fastän leran de sitter barfota i är brun. Någon knackar oss på axeln. Utan gemensamt språk förstår vi att vi ska följa med. Vi går bakom den turbanprydde mannen längs en stig, som försvinner in under några träd. Och där i skuggan, i skydd av en halmstack, ligger fyra hundvalpar. De sötaste vi sett. Och vi glömmer att vi nyss hade tråkigt.

Men visst blir det långsamt ibland. Man kan känna sig lite instängd bakom husets säkra murar. Vi som inte åker till sjukhuset för att arbeta varje dag har nog längtat efter den semesterresa som nu stundar: Sol och bad i strandparadiset Goa. Men att trängas bland avklädda turister och försäljare, bli sandig och få halsen full av saltvatten. Skulle det vara något mot att bada hemma i en hink? Vi får väl se.

"You'll Never Walk Alone"

1,2 miljarder människor, på en yta motsvarande en tredjedel av USA (ett land med dryga 300 miljoner invånare). 380 invånare per kvadratkilometer (i Sverige är vi knappt 25 som trängs på samma yta). I Indien behöver man ALDRIG känna sig ensam.

Gränsen mellan det privata och det offentliga tycks ofta diffus, på gränsen till obefintlig - åtminstone i våra ögon. Vi som är vana vid att man håller sig på sin sida av trottoaren, gärna med ögonen fästa en bit fram i asfalten. Inte tittar för noga på personen i tågsätet bredvid. Helst inte alls talar med passagerarna som sitter runtomkring på bussen. Absolut inte tar kontakt med okända på gatan eller i kassakön.

Utanför entrén till sjukhuset jag jobbar på står en man endast iförd ett litet höftskynke och tvättar sig. Strax intill sitter en familj på marken och äter sin lunch, som de just lagat till över öppen eld. På fältet några meter bort sitter en man på huk och uträttar sina behov. På andra sidan gatan hänger en kvinna upp ett stort nytvättat sarityg på tork över ett staket. Många ligger och vilar (sover?) i solen, insvepta i filtar som skydd mot den bistra vinterkylan (omkring 24 grader mitt på dagen). 

På medicinmottagningens undersökningsrum sitter jag med en indisk ST-läkare. Patienten har en anhörig med sig på rummet. En halv meter bakom dem står ytterligare tre patienter lätt framåtlutade och iakttar, lyssnar på samtalet. Bakom dem står ytterligare några patienter och anhöriga och väntar på sin tur. Vi är förmodligen 12 personer i rummet. Förtrolighet och sekretess i vården, någon?

Som utlänningar får vi enormt mycket uppmärksamhet, vi är liksom i en förkrossande minoritet här (på sex veckor har vi, vid ett tillfälle, sett tre andra västerlänningar i Ujjain). Alla tittar, de flesta ropar (”hello, what’s your name?”) och väldigt många kommer fram för att prata (tyvärr nästan uteslutande på hindi, engelska är inte särskilt gångbart). Vi blir hela tiden fotograferade; Märta och Rut ideligen klappade på kinden och gärna upplyfta i famnen.

När vakten i sjukhusentrén, med geväret löst hängande över axeln, för sjätte gången samma förmiddag glatt ropar ”good morning sir!” till mig har jag lite svårt att frammana samma rappa entusiasm i mitt svar.

Våra joggingrundor har ju beskrivits tidigare, det är inte precis ”The Loneliness of the Long Distance Runner” vi nynnar på när vi springer genom byarna. Kanske snarare klassiska ”You’ll Never Walk Alone”? Alla är vänliga - och väldigt nyfikna.

Nu åker Sara, flickorna och mormor till Goa för en veckas sol och bad. Jag stannar kvar hemma i huset och på jobbet. Men ensam, det lär jag inte vara.

/Mats

Himlen runt hörnet

”Är Sverige ett kristet land?”. Sköterskan på intensivvårdsavdelningen kommer från delstaten Kerala (”God’s own country” som han noggrant påpekar) i sydligaste Indien och besvikelsen är tydlig när jag berättar att svenskarna är ett tämligen sekulariserat folk och att religionen inte märks nämnvärt i det vardagliga livet. ”Men, jag sjunger i kyrkokör” försöker jag - och då glimtar det till i hans ögon. Bachs ”H-mollmässa”, som jag vet att min kör övar på därhemma, har dock varken han eller någon annan jag pratar med här hört talas om.

Religionen är högst påtaglig här - överallt och i stort sett hela tiden. I Ujjain (med c:a en halv miljon invånare) sägs 1500 hindutempel finnas. Det är nog ingen överdrift. Längs vägarna ser man överallt spår av små och ännu mindre tempel och böneplatser. Tidiga morgnar hör vi ibland böneutroparen från den lilla moskén tvärs över fältet. De tre ST-läkarna i allmänmedicin (mina kolleger) är alla katolska nunnor från Kerala vars kall är att bosätta sig ute i periferin och göra gott för befolkningen - i Guds namn. På bussen in till sta’n hamnar jag bredvid en präststudent från katolska seminariet strax intill ”mitt” sjukhus. Efter studierna skall han missionera i muslimska områden i nordvästra Indien.

Näst ”What’s your country?” är nog ”You visit Mahakaleshwar temple?” den vanligaste frågan jag får. Denna utomordentligt heliga plats är ett måste för en besökare till Ujjain - och tids nog åker nog också vi dit. På kvinnokliniken förklarade en av läkarna allvarligt att jag absolut måste dit, eftersom ju Shiva (skapar- och förgörarguden) bevisligen (?) besökt templet.

På förlossningen låg en kvinna och skulle till att föda barn. Dock var hennes blodvärde bara 50 (normalvärdet bör vara en bit över 100). Eftersom patienterna måste ordna blod från blodbanken själva och det inte fanns pengar (eller tid) för det var läget lite riskabelt. Överläkaren såg på mig och log: ”What to do? God is great, right!”.

Under min första vecka på barnkliniken blev plötsligt alla ST-läkare akut tillkallade av klinikchefen. ”Säkert någon viktig föreläsning eller intressant patientfall”, tänkte jag. Jag följde nyfiket efter, bara för att snart finna mig sittande barfota i skräddarställning på golvet i collegeentrén där man invigde en ny gudastaty. En överläkare från kirurgen eldade med rökelse och kastade blomblad samtidigt som en präst mässade på hindi. Större delen av läkarkollegiet var där.

I nästan alla taxibilar, bussar och autorickshaws; i affärer, på kontor och i offentlig byggnader sitter en figur eller bild föreställande Lakshmi, Shiva, Ganesha, Krishna eller någon annan av de omkring 300 miljoner gudar som skall rymmas inom ramen för det som kallas hinduismen.

Här i Indien tycks himlen - och det andliga - ständigt finnas alldeles runt hörnet. Hemifrån Sverige valde Märta ut två spännande sagoböcker: ”Känner du Pelle Svanslös?”  och ”Mina första Bibelberättelser”. Sedan någon vecka har de fått sällskap på hennes lilla nattygsbord - av en liten rosa Ganesha i plast.

/Mats

Vi - lantisar

Vi tog en helg i storstan. Taxin susade fram på den nybyggda motorvägen från Ujjain till Indore. Hastighetsmätaren hade fastnat på 65km/h. Enstaka kor, dromedarer och en och annan indier som inte orkade vänta till en överfart utan kom körande mot åkriktningen påminde om var vi befann oss. Vi svischade förbi vägarbetande kvinnor med dammiga saris, korgar tungt lastade med sten på huvudet och barn i släptåg. 

Sedan bodde vi på fint hotell. Varm dusch, plasma-TV med hundratals kanaler, manglade lakan och ett litet gym. På lördagen fick vi privat guidning av en bror till en av ST-läkarna på sjukhuset. Vi hade aldrig träffats förut. Han avsatte hela sin dag till att visa oss trevliga butiker, äldre charmiga stadsdelar och den tjusigaste grundskola vi någonsin kommer att skåda. Det fanns inget sätt vi kunde tacka honom på. En svensk kram. Och vi lovade varandra att sluta ha så mycket planerat jämt. Så att vi också kan avsätta en hel dag för någon annan. Bara så där. 

Vår ”guide”, en tidigare tempelbesökande hindu som flyttat till USA, berättade om den godaste biff han någonsin ätit. Han bjöd oss på kyckling. Lantisarna från utanför Ujjain. Där det står ”purely vegetarian” på tandkrämen. Och det var gott. Men inte så gott som man skulle kunna tro att det är för köttätande människor som hänvisats till vegetarisk kost i en och en halv månad. Och ur hotellets frukostbuffé nästa morgon väljer vi de indiska rätterna. Med lite müsli och toast därtill. Bara för att. 

Sedan ställer alla upp på mitt önskemål om en heldags inomhusshopping i en av de luxuösa galleriorna. Det moderna Indien. Det är tjusigt. Väldigt flott. Redan utanför glasingången märker vi av överflödet av personal. De sysslolösa vakterna menar att vi inte får fotografera varandra framför julpyntet. Och akta så att barnen inte kommer nära pepparkakshuset och renarna av plast! När vi vågar oss in blir vi scannade, kroppsvisiterade och tillsagda att lämna väskorna utanför. Det piper och tjuter om oss när vi går in ändå. Det är en uppvisning.

Väl inne blir jag snart stressad av allt som är fint. Och billigt för mig. Vid varje hylla står en expedit som vid minsta tvekan i steget utbrister ”Yes ma’m?” och visar upp ett inbjudande leende. Vi fotograferas med mobiltelefoner. Märta tjatar om prinsessklänningar, barbiedockor, tingel-tangel och läsk. Rut är övertrött och somnar tungt i Mats famn. Mats, som förresten tyckte att utflykten var ganska onödig redan från början. Jag letar efter en bokaffär och blir hänvisad än hit, än dit av indier som inte vill verka oartiga. Eller som inte förstår vad jag menar. Jag släpar med mig Märta i rulltrappan. Upp. Ner. Upp. Ner. ”Yes ma’m?”. Mamma fastnar i kassan där expediter springer fram och tillbaka med hennes varor i jakten på streckkoder. Indiskor med kort stubin tränger sig före. Mats har slagit sig ner på den enda sittplatsen, rakt under en högtalare ur vilken det nu strömmar indisk popmusik på högsta volym. Det är omöjligt att konversera. Jag ser uppifrån hur mamma tappat bort oss och liksom förstenats framför den största högtalaren på våningen under. Så hittar jag den. Bokaffären. Det är en hög med skräp och tomma kartonger. Och en skylt på väggen ovanför med texten ”Books. Stationery”. Blodsockret är i botten. Dunka! Dunka! Dunka! Och Mats har inte fått kolla efter något åt sig själv. Märta surnar till när ännu en expedit nyper henne i kinden och frågar ”What’s your name?”. Utmattade kastar vi oss ut genom glasdörrarna och ignorerar vaktens uppmaning om ”Bill Ma’m?”.

Vi körs tillbaka till Ujjain. Till välbekanta, kaotiska gator. Till det lantliga dammet och komockorna. På kvällen njuter vi av Vandanas linssoppa och lyssnar till det melodiska tutandet från ”våra” landsvägsbussar. Och vi inser att vi har börjat känna oss hemma här.


/Sara

Kommentera mera!

Internet är ju fantastiskt, även om det krånglar ibland. Tänk - här sitter jag bland de indiska komockorna och har just snackat skit med brorsan där hemma. I Byske!

Men ni är flera som påpekat att det är näst intill omöjligt att skriva kommentarer på bloggen. Nu har jag ändrat inställningarna så att man kan kommentera som "anonym", dvs utan konto på Google mm. Det enda kluriga som återstår är den där ordkollen som kan få det att klia i hårbotten ibland, men det fixar ni!


Och så tycker jag att vi utnämner svärmor Gun till datageni.

/Sara

Trygghetsnarkomaner på vift

-India is the kingdom of accidents! 

Dr Sharma ler när han vänder sig mot mig i ambulansen. Jag önskar att jag aldrig ställt frågan. I den kaotiska trafik vi kryssar oss fram genom hade jag inte väntat mig något annat svar. Från en kirurg. Jag är glad att vi inte är på någon form av utryckning utan transporteras i maklig takt till en vårdcentral i Ujjain. Vi tutar åt en grupp uniformerade skolbarn som cyklar fyra i bredd mitt i gatan. Vi väjer för en mötande buss som signalerar med en skränig melodi samtidigt som den kör om en oxkärra. Bara jag håller för öronen. Motorcyklarna är som vanligt otaliga. Hela familjer sitter på bönpallen. Kvinnorna biter i sjalens kant för att fartvinden inte ska blåsa den bort från huvudet. Bäbisar med svartmålade ögon vilar i mammas famn där de susar fram. Ingen har hjälm.

Vi är långt från trygga, lugna Falun. Från välorganiserade, rena Sverige med bot mot och siffror på allt. Där man screenar för ovanliga tillstånd vid varje barns födelse och planerar för ännu fler test. Trygghetsnarkomanernas land, för att låna ett uttryck som känns främmande här. Här är det många som korsar de livsfarliga gatorna utan att titta åt höger-vänster-höger först. Jag diskuterar med mamma ifall det är någon religiös övertygelse som gör att man liksom inte tycker det spelar någon roll. Liv eller död. 

Innan vi reste fick vi ibland frågan ifall vi inte var rädda att barnen skulle drabbas av någon sjukdom under resan. Allvarlig magsjuka. Malaria. Tänk om. I själva verket finns det andra saker som skrämmer mig mer än infektionerna. Sådant som kanske var svårare att föreställa sig när vi packade våra väskor. Jag har blivit harig sedan jag fick barn. Höjdrädd, nästan flygrädd. Vill klamra mig fast vid det här fantastiska livet. Ändå reser vi hit.

Här är vi i landet med flest trafikolyckor i världen. Diskussionen om hur gammal en bilbarnstol får vara innan den bör kasseras, om den ska vara vänd framåt eller bakåt och ifall man verkligen får sätta den i framsätet om man har airbag är helt meningslös här. 

Här finns inga bälten att sätta fast en bilbarnstol med. Och när jag berättar att det är lag på cykelhjälm för barn i vårt land är jag osäker på om de verkligen förstår vad jag menar. Sverige med andningslarm, med säkerhetsrem ifall barnvagnen sliter sig, med barngrindar, lära-gå-hjälm och smakportioner i rätt ordning. Och lördagsgodis. Lördagsgodis! Men så lyckas vi också förebygga många olyckor, vi har välskötta tänder och få barn är undernärda på grund av föräldrarnas brist på kunskap eller pengar.

Och jag är fortfarande svensk. Så drabbas jag av svindel när Rut närmar sig trappräcket som har så stora glipor att till och med Märta kan ramla emellan. Jag håller andan och stirrar tills 1,5-åringen tuggat och svalt jordnötterna i rätt strupe. Jag berättar för någon att Rut helst inte ska äta fruktbitar med stora kärnor i. Men hur förklarar man att godis är för lördagar? Vad heter tandtroll på hindi? När någon har vänlighet att bjuda och barnets ögon lyser av förväntan om njutning.

Visst är det så att våra svenska regler också kan begränsa det som är spännande, roligt, härligt och gott. Och om vi som har möjlighet att se oss om i världen tar tillfället i akt och gör det, så kan det betyda ett rikare liv? Jag är skiträdd. Jag håller hårt om Rut när vi puttrar fram oskyddade på de trånga, myllrande vägarna. Jag ber Märta hålla in armbågarna från bilfönstren. Men jag hoppas att kobran snart visar sig i trädgården igen. Så att Märta kan få se en skymt av den hon också. Den meterlånga, giftiga, svarta ormen, som slingrar sig fram över gräsmattan. På behörigt avstånd förstås. Lite svenskt lagom sådär. Och ganska spännande.

/Sara