På andra sidan kullen

”Goa, du MÅSTE åka till Goa!”. Välvilliga och hjälpsamma kolleger och andra jag träffar berättar uppmanande för mig vad vi absolut inte får missa i Indien:

Försök klämma in ett besök till Goa. Taj Mahal är ju ett av världens sju underverk. Delhi är en fantastisk stad. Åk till Himalaya. Kerala i söder är fantastiskt vackert. Mumbai är ett måste. Kashmir har verkligen den bästa maten. Och så vidare.

Nu när ni ändå är här.

Få, om någon, tycks ha någon riktigt förståelse för att vi väljer att tillbringa våra tre månader nästan uteslutande just här - i Ujjain. En stad som i Indien är känd för två saker: Mahakaleshwartemplet och sin goda poha (maträtten av gulfärgat plattris) - och utanför Indien inte känd alls. Detta i staten Madhya Pradesh, en av de allra fattigaste och annars mest känd för den katastrofala gasolyckan i huvudstaden Bhopal för mer än 25 år sedan.

För oss är det dock just detta som är en av tankarna med att vi faktiskt åkt hit - för att få leva i och uppleva en del av det riktiga Indien. Att få ha vår vardag här och lära känna denna lilla vrå av den gigantiska subkontinenten med dess miljardbefolkning. Vi njuter av att varje dag se hur bedövande vackert det är när vetet växer precis utanför tomtgränsen, hur gröna de många papegojorna är när de flyger över gräsmattan och hur många olika sorters biltutor som kan höras ute på landsvägen.

Hade vi kommit som turister till Indien hade vi sannolikt i första hand åkt till någon av platserna ovan - aldrig hade vi åkt till Ujjain. Övriga familjen var ju faktiskt i Goa en vecka i december (och de var väldigt nöjda). Själv stannade jag här och jobbade, men lyckades ta fredagen ledigt och tog nattåget 52 mil österut för en helg i Jabalpur. Här tillbringade jag två dagar vid ett spektakulärt och enormt vackert vattenfall (Marble Rocks) i floden Narmada. Ingen av mina kolleger på sjukhuset har varit där, trots den relativa närheten.

När vi berättar att vi är så förtjusta i den vegetariska matlagningen är det ofelbart så att någon föreslår ett besök på en restaurang där det serveras ”non-veg”. För visst måste det väl ändå vara så att ni egentligen vill ha kyckling, lamm och fisk? Blir det inte tråkigt med alla grönsaker?

Och vatten, salt lime soda eller en lassi kan väl ändå inte vara något i jämförelse med öl och vin till maten?

Jag inser att alla dessa goda råd bottnar i en omsorg och en önskan att vi skall få ut mesta möjliga av vår tid i detta stora och mångsidiga land. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite sorgsen inför det faktum att ingen tycks inse att man faktiskt inte måste leta på andra sidan kullen - gräset är ju redan så grönt där vi är! Just här. Just nu.

Kanske kan en del av förklaringen hittas i att i stort sett alla mina kolleger (ST-läkarna) på RD Gardi är 8-10 år yngre än jag själv och endast någon enstaka har själv varit utanför Indiens gränser. Nästan inga har familj - och inser inte att en resa med barn ställer lite extra krav på tider, kringarrangemang och komfort etc. Nästan alla kommer från andra delar av Indien och planerar att flytta tillbaka så snart de blivit specialistläkare.

Så jag försöker förklara att jo, vi är väldigt nöjda med att få vara här och uppleva allt detta och visst, sannolikt kommer vi någon gång tillbaka till Indien som turister och då kan det nog bli tid för allt det där andra fantastiska. Men inte just nu, för nu är vi här.

Visst har vi provat att äta kyckling och dricka öl och självklart var det gott, men mer än några enstaka gånger har det ändå inte blivit. Vandanas dagliga vegetariska matlagning är fortfarande fantastisk och tids nog blir det köttfärssås, falukorv och köttbullar ändå så det räcker - och blir över.

När jag häromdagen ändå med viss stolthet berättade för ett par ST-läkare att vi tidigarelagt vårt flyg härifrån till Mumbai för att få fyra dagar där innan resan till Sverige fick jag raskt till svar: ”so, you’re not going to Delhi?”.

Papaya från egen trädgård är gott på tempelutflykt

Vårt hus på landet

/Mats