Famous rockstars

Vi skrattar när Hans Raaz gör segergesten gång på gång. Ler med hela ansiktet. Och så frågar han igen om vi verkligen just tackat ja till att följa med på en kopp chai i hans hem. Vi svarar ”Yes, yes, we go your house” på en engelska som blivit allt sämre under resans gång. Prepositioner och onödiga krusiduller skalas bort för att lämna de viktigaste orden otvetydiga. Kroppsspråket förtydligar. Hans Raazs lyckorus går inte att ta miste på. Han arbetar som chaufför på sjukhuset och hade tagit oss till Ujjains gamla delar. Vi hade låtit oss fotograferas tillsammans med honom och för några rupier ordnades en omedelbar fotoutskrift. Nu kysser han bilden och stannar bilen gång på gång för att stolt visa fotot för sina vänner. Plötsligt förs fotot med vinden ut genom den öppna bilrutan. Vi drar efter andan när Hans Raaz i samma stund öppnar dörren och kastar sig ut i den galna trafiken, mitt framför en bil som tvärbromsar och tutar. Han hade kunnat mista livet för den där ögonblicksbilden.

Som vithyad västerlänning på den indiska landsbygden tänker vi att det kanske är så här det är att vara kändis. Filmstjärna. Famous rockstar.

Överallt nyfikna blickar, vänliga leenden, att ständigt vara betraktad. Någon i Hans Raazs stora familj ställer fram stolar åt oss och vi serveras hett te med kardemumma och ingefära, mycket mjölk och socker. Barnen sitter nära med stora, stirrande ögon. Man kan känna deras andetag. Där är Hans Raazs bror med hustru och sex döttrar. En annan bror som gått bort för en tid sedan efterlämnade hustru och fem döttrar. Hans Raaz själv har två söner och även farmor finns med. Hur många systrar han har förstår vi inte, de räknas kanske inte på samma sätt till familjen. Hela gården är i alla fall fylld av människor. När vi vänder oss om ser vi att en stor skara från andra familjer i byn ställt upp sig som publik. Bakom dem sluttar marken brant ner mot den heliga floden Shipra. Fälten bortanför är gröna av vete. Mitt ibland oss bräker en get och vi förstår att det är den som bidragit med mjölken. 

De följande dagarna ringer Hans Raaz ständigt på min mobil. Menar vi verkligen att tacka ja till erbjudandet om lunch? Samtalen är krångliga, någon tolkar från engelska till hindi och tillbaka, jag vet inte vem jag pratar med. Så kommer vi åter till byn med enkla enplanshus av sten och lera. Taken består av plåt fasttyngd av tunga stenar eller tegelpannor vilande direkt på långa bambustörar. Möss springer över takbjälkarna. Husens ytterväggar är målade med blomdekorationer sedan divali.

Vi blir bjudna på den finaste måltiden. Man har köpt både fisk och kyckling dagen till ära. Kvinnorna tillreder maten på golvet över en gaslåga och två elektriska plattor. Elanslutningen är ett sprakande hemmabygge och måltiden fördröjs av ett av de vanliga elavbrotten. Medan alla andra tittar på äter vi med händerna: kokt ägg, ärtor, rättika, omelett och nygräddade chapati med smält smör - gee. ”I love your children” säger Hans Raaz. Väggen ovan våra huvuden doftar ännu av målarfärg som inte torkat. Där står nu ”Rut” och ”Marta”.

Extended Family

Shipra River

Förevigade

/Sara