En droppe i havet

 Jag suckar lite lagom högt, en markering för mig själv att detta inte är OK, men inte så högt att det märks. Man vill ju inte stöta sig och komma med pekpinnar, liksom. Och Sverige och den svenska modellen är ju inte alltid lika med facit - hur ofta vi än tycks tro det. Tre månaders suckande frestar dock på och hur länge orkar man egentligen hålla emot? Så många gånger har jag lite försiktigt frågat om det verkligen är nödvändigt att skriva ut antibiotika till en patient, till synes frisk och välnärd, med två dagars lätt hosta och lite förkylning. Ingen feber, inget avvikande fynd i undersökningen. ”Det är väl troligen en vanlig virusförkylning?”, försöker jag. ”Man skulle ju kunna vänta ett par dagar och säga åt patienten att komma tillbaka om han inte blir bättre”, tipsar jag - och talar för tämligen döva öron. Det skulle ju eventuellt kunna bli något bakteriellt, och dessutom är det ju enklast att ge patienten något för då blir ju patienten nöjd.

I Sverige (detta lilleputtland vars invånarantal precis skulle räcka för att befolka slumområdena i Mumbai och lite till) är vi ju så noga med detta - att inte skriva ut antibiotika i onödan. Patienten bör helst vara bra sjuk för att få sig en penicillinkur, men först lite provtagning för att bekräfta diagnosen och gärna en odling för att i efterhand kunna se vad det var för bakterier som orsakade symptomen. Jag själv vill gärna se mig som mönsterelev i klassen - minsta möjliga mängd antibiotikakurer helst. Ibland är jag nog för snål, men oftast är det ju faktiskt inte alls nödvändigt att skjuta mygg med kanon, om man så säger.

Här i Indien framstår min och mina svenska kollegers kamp mot det växande problemet med antibiotikaresistens som en droppe i havet, om ens det. När 1,2 miljarder indier går till doktorn spelar kanske mitt agerande på vårdcentralen i Falun mindre roll i att hålla tillbaka de livsfarliga bakterierna på vilka inga mediciner biter.

Konsultationerna här är korta, patienterna som väntar på sin tur är ofta många. Bristen på utbildning hos patienterna gör kommunikationen svårare och läkarnas uppgivenhet och ibland likgiltighet gör inte situationen bättre. Enklast att ge lite antibiotika, trots att vi alla vet att det är onödigt.  Dessutom är det oftast lättast att fläska på ordentligt - skriv ut ett antibiotikum som slår så brett som möjligt, så att eventuella bakterier verkligen dör! Odlingar tas sällan, det tar ytterligare någon minut i anspråk - och vad skall man se’n göra med svaret? Tre dagars behandling får patienten gratis, vill de se’n ha mer är det bara att komma åter vilket de oftast inte gör.

Allt detta bäddar för resistensutveckling.

Det känns som en hopplös situation. En kollega på medicinkliniken beskrev det som ”ett skenande tåg, som inte kan stoppas”.

Men kanske är loppet ändå inte kört? Decembernumret av indiska motsvarigheten till Läkartidningen ägnades helt åt antibiotikaresistensen. På ”mitt” college här i Ujjain är den mest aktiva och framgångsrika forskningsgruppen den som ägnar sig åt antibiotikafrågor.

Och när jag idag på öronmottagningen surnade till och öppet kritiserade en överläkare för ett lite extra flagrant fall av oansvarig antibiotikaförskrivning fick jag efteråt stöd av en annan specialist. ”Du har nog rätt, det är ett problem. En av mina vänner blev smittad av en patient med multiresistent tuberkulos.” Oron lyste i hans ögon när han fortsatte: ”han blir inte bra trots att han äter en mängd olika mediciner.”

Saker görs -  och man måste tro att de ger resultat. Det kan bli bättre, men risken är att det tar för lång tid. Jag försöker sucka mindre, prata mer och anstränger mig för att hoppas och tro. Tage Danielssons skrev: ”En droppe droppad i livets älv, har ingen kraft att flyta själv. Det ställs ett krav på varenda droppe, hjälp till att hålla de andra oppe”.
En droppe i havet kanske inte är så dumt ändå...


/Mats