Den fula verkligheten

Vi hade strosat runt i flera timmar längs smågatorna i Ujjains äldre stadsdelar när det hände. Vi hade ätit chilistarka samosas och det guldgula riset poha. Lunchen för motsvarande 2,50kr hade avslutats med en portion sirapssöta kringlor direkt ur fritösen- jelabi. Det var så mycket som var vackert. Grönsaksmarknaden med prydligt uppstaplade högar av sötpotatis, ingefära, vitlök och bönor. Gatan kantad med blomstergirlanger att köpa inför ett tempelbesök. Doften av gul och orange tagetes, vit krysantemum och djuprosa rosenblad blandades med vägdammet. Vi hade gått förbi hela berg av chilifrukter, som lyste klarröda i eftermiddagssolen. Någon köpte en stor säck. På en gata såldes drakar att flyga med för nöjes skull.

Sedan hade vi gått barfota in i hindutemplet. Några tiggarbarn räckte hoppfullt händerna mot oss, men gav snart upp efter mitt ”Bas! Bas!” och en bortvänd blick. Istället satte de sig på en stenbänk bredvid. Det lär vara så att många av dessa barn ingår i och utnyttjas av större ligor. På så vis hjälper man dem inte genom att lägga en slant i den uppvända handflatan. Av princip skänker jag därmed hellre pengar till hjälporganisationer som förhoppningsvis använder pengarna till väl genomtänkta, långsiktiga satsningar.

Det var då det hände. Den minsta flickan, en smutsig, tovig sak i högst två års ålder, ramlade ner från bänken. Man kan i och för sig lura sig på litenheten, eftersom hon säkerligen inte fått i sig tillräckligt med näring för att växa normalt. En dov duns hördes när huvudet träffade templets stengolv. Efter ett långt andetag hördes ett okontrollerat barntjut som jag så väl känner igen från när vår yngsta dotter gjort sig ordentligt illa. Storasyster, som såg ut att vara i Märtas ålder, lyfte genast upp den lilla på höften, skakade henne våldsamt och sprang ut ur templet. 

Och kvar satt jag med ont i magen. 

Det var inget olämpligt jag ätit. Inga elaka bakterier i vattnet jag druckit. Det var fattigdomen. Var fanns en trygg vuxen famn? Var fanns skolan? Var var de stora välgörenhetsorganisationerna nu? Med ens blev allt smutsigt. Brunt, grått, kletigt. Jag såg en blind man treva sig fram bland motorcyklar och kor på gatan. En annan man utan ben släpade sig fram på sina bara händer utanför templet. En ko tittade upp ur en hög av stinkande sopor. Ur munnen stack en plastpåse ut. I ett gathörn satt en kvinna i trasiga kläder med ett skrikande spädbarn vid sin höft. Ett äldre barn intill hade fula sår på benen. Flugorna svärmade.

Vem är jag att resa hit för att lära mig om hälsa? Att komma hit för att upptäcka hur fattigdomen gör allting fult? Att inse hur korruption och girighet kan genomsyra ett samhälle. En paus från en vardag där mycket är så välordnat att det nästan blir tråkigt. Från ett ombonat hem, ett tryggt arbete och ett överflöd av mat. Från svåra beslut om nyanser på kakel eller val av insatskamin. 

Jag började handla ur de många butikerna kring templen. Jag köpte armband, fler än jag behövde, jag handlade sjalar, presenter, rökelse, blommor och kläder. Måtte pengarna nå fram till handlarnas familjer! Till någon som behöver dem mer än jag! 

På kvällen läste jag om de stora organisationernas satsningar för barn i världen. Mot barnarbete och sexuella övergrepp. Jag bestämde mig för månatliga inbetalningar. För att köpa rättvisemärkt och uppfostra mina barn till goda medmänniskor. Vad mer kan man göra? Inte ta emot onödiga plastpåsar. Ägna sig åt ett meningsfullt arbete. Inte öppna ögonen bara vid stora naturkatastrofer, eller när media väljer att belysa en viss konflikt. För det här är verkligheten för dessa barn. Varje dag. 

När jag lägger mina barn under myggnätet på kvällen tänker jag på barnen i templet igen. Det är kallt om nätterna i Ujjain så här års. Var ska de sova i natt?

/Sara