Ett oförglömligt avbrott

Cykeldäcken slirar över snö och is när jag trampar i den tidiga morgonen. Det har ännu inte blivit helt ljust. Den kyliga vinden biter i kinderna, fingrarna domnar och andetagen, som blir djupare i den sista uppförsbacken mot lasarettet, bildar rimfrost på min yllesjal. En vanlig februaridag i Falun. Minus tjugosju grader. 

Var det nyss vi var där? Det känns avlägset redan. Så mycket längre bort än de många mil och den långa flygresa som skiljer länderna åt. Sverige och Indien. Det var skönt att komma hem välbehållna. Till det rena och till det bekväma. Och när vardagen så småningom kanske börjar kännas inrutad kan vi tänka tillbaka på avbrottet. På den annorlunda vistelsen i en annan del av världen. 

Och vi ska minnas mycket. Vi ska tänka på människor och platser. På dofter, en blandning av helig rökelse, kryddor och smuts, gott och ont. På sjukhuset, de krokiga byggnadsställningarna av bambu under den nya operationsavdelningen. Och de magra, dammiga kvinnorna som bar byggmassor på huvudet, utan andra hjälpmedel än en flätad korg och sina raka ryggar. På läkarnas kliniska skicklighet och patienternas uppenbara utsatthet. På färggranna kläder, omöjliga mönsterkombinationer, neongröna turbaner och broderade sari, på glitter och guld, på jakten efter rikedom och lycka. Och när vi glömmer ska vi påminna varandra. Om ovanliga smakupplevelser och känslan av eld i munnen när man bitit i en stark chilifrukt. Om vägarbetet, hur människor knackade ner väggarna på sina olagligt uppförda hem när gatan skulle breddas. Om den kaotiska trafiken, silhuetterna av träden, och så alla djur. Bufflarna, kobrorna, aporna, dromedarerna, elefanterna, hundarna, getterna och en och annan mungo. Och förstås de heliga korna, Mother India. Vi ska minnas livet på landet. Lugnet, långsamheten, att ha få saker och inget som fungerar, men mycket tid för varandra. Och vi ska inte glömma de många fantastiska människor vi mött.

/Sara

Allt eller inget

”Aha, Sweden - 9 million people. Welcome to Mumbai - 20 million!”. Chauffören i den bekväma luftkonditionerade bilen hälsar oss välkomna efter att ha kollat vårt ursprung. Hans engelska är mycket bra och hans engagemang stort. En bra guide känns nästan som ett måste för oss lantisar som kommer från lilla Ujjain till denna enorma stad.

Mumbai bjuder på 30 plusgrader och långa vackra strandpromenader med fantastisk utsikt över Arabiska havet. Här finns breda, välstädade boulevarder.. Vi äter fin italiensk pasta och dricker vin på elegant restaurang. Vi promenerar förbi de enorma internationella lyxhotellen med egna Guccibutiker i lobbyn. De nybyggda skyskraporna glittrar vackert i kvällssolen.

I ett gatuhörn ligger en kvinna och hennes tre barn och sover, direkt på asfalten. Pojken, som ser ut att vara i fyraårsåldern, ligger med rumpan bar och har endast en smutsig t-shirt på sig. Affärsmännen i välstrukna kostymer skyndar stressat förbi.

Vår guide kör oss förbi det 25 våningar höga nybyggda Ambani Tower, hem för en av Indiens mäktigaste affärsfamiljer. Det kallas världens dyraste hem och kostade omkring 2 miljarder dollar att bygga och bebos av familjens två vuxna och tre barn. Vi kör ytterligare en knapp halvtimme genom den hektiska trafiken och stannar vid Dharavi - ett stort slumområde känt från filmen ”Slumdog Millionaire”. Människorna här har nästan ingenting. Jag läser att drygt hälften av Mumbais befolkning lever i fattigdom.

Om vi sträcker lite på halsen kan vi se familjen Ambanis hem. Kontrasten kan inte vara större. Det är helt sjukt.

Bostäder i Dharavis slum

Dagen efter sitter Märta och jag i en taxi från hotellet i sta’n till det femstjärniga hotell på stranden vi valt att tillbringa vårt allra sista dygn i Indien i. Vid en korsning blir vi stående med nedvevat fönster och en flicka lutar sig in och ber om ”one rupee, please”. Jag förklarar för min sexåring att många barn utnyttjas för tiggeri av vuxna som sedan tar pengarna för egen vinnings skull. Bättre då att ge till en etablerad organisation som direkt hjälper. Jag märker att hon förstår. Men ändå, när bilen rullat iväg säger hon: ”men en rupee kunde hon väl ha fått?!”. Jag blir svarslös. Och mitt i all lyx på vårt hotell mår jag lite dåligt - det är allt eller inget, ett eller noll.  

Vi mellanlandar i Zürich på vägen hem och lägger alla våra återstående indiska rupees (några tusen) i bössan märkt ”SOS Children’s Villages”. Jag lovar mig själv att åtminstone dubblera mitt månatliga bidrag till Rädda Barnen och UNICEF.

Väl hemma i Falun igen öppnar jag lokaltidningen och ser en helsida med upprörda insändare om hundägare som inte plockar upp sina skyddslingars bajs från gatan. Det blir återigen tydligt vad som uppenbarligen är det riktigt viktiga här i världen - för oss som har allt.

Men jag kan inte få honom ur mitt huvud - den där pojken på trottoaren. Han, som inte har något. Inte ens ett par byxor.

Ett rum med utsikt - sista kvällen i Mumbai

/Mats

En indisk fluga

Han var som en ettrig fluga. Hur mycket vi än viftade och fräste irriterade han våra ögon, surrade i öronen och satte sig på våra läppar. Visst hade vi tidigare råkat ut för självutnämnda guider, som ville tjäna några rupier. Men det här var annorlunda. 
Jag och mamma svängde precis in på gatan vi letat efter. Otaliga små butiker med smycken med oklart karattal och glaspärlor i regnbågens alla färger kantade gränden. Guld- och silverfärgade halsband, armband, fotkedjor, örhängen och ringar till fingrar, tår och näsor. Hack i häl hade vi den lille indiske mannen, som gick så nära att vi snubblade över honom och upptäckte hans mustasch direkt framför näsan när vi vände oss mot varandra. Allt vi sa upprepade han på högljudd indisk engelska, varje ord två, tre gånger, som om vi annars inte skulle förstå någonting.Vårt förråd av synonymer på engelska och hindi för att avvisa någon var sedan länge uttömt, inklusive arga blickar och försök till total ignorans. Han var immun. 

Vi gjorde ett flyktförsök in i en butik med pråliga smycken att bära kanske till bröllop eller annan fest. Förutom halsband och örhängen innehöll förpackningarna ett pannsmycke att fästa i den bena de flesta indiska kvinnor har. Där fanns även nässmycken i alla stilar från diskret glimmande glaspärlor till jättelika guldringar, som förde mina tankar till en fjättrad tjur hellre än till partypingla. Mamma antydde ett visst intresse för att titta närmare på något, varvid vår ”guide” genast dök upp och efterapade henne likt en skränig papegoja. Jag vände mig uppgivet bort och blickade in i ett par vänliga, mandelformade ögon på en ung kvinna. 

-Ursäkta mig, sa jag på engelska, vill du vara så vänlig och förklara på hindi för den här mannen att vi inte önskar hans hjälp? 

-Åh, det hjälper tyvärr inte, blev svaret. Han är knäpp! Vad ska ni köpa förresten?

-Min mamma tittar efter ett halsband till en väninna. Och du?

-Min syster ska gifta sig! Ni är välkomna!

Så halade hon upp ett inbjudningskort och försäkrade sig om att våra namn blev rättstavade.

När vi strax därefter lämnade denna huvudvärksframkallande miljö såg vi till vår förvåning hur guiden/papegojan/flugan gick åt andra hållet. Så upptäckte vi att mamma hade köpt två glittrande set halsband med tillhörande örhängen och pannsmycken och inte mindre än fem ringar. Och vi hade tackat ja till att gå på ett indiskt bröllop i punjabistil.

Utan att ens veta namnet på brudgummen var vi några dagar senare två av ungefär tusen gäster på ett bröllop i gamla stan i Ujjain. Festligheterna hade redan pågått i två dagar för brud och brudgum på varsitt håll. Den här kvällen skulle de förenas. På väg dit fastnade vår bil en kort stund bakom brudgummen, som vitklädd med turban på huvudet, kom ridande på en smyckad häst. Kvällsmörkret runt honom skingrades av bländande lysrör, som någon bar. Musik och livesång kom från framför hela bröllopskortegen. Men av detta hörde vi inte mycket. Intill vår bil gick nämligen en pojke som drog ett litet, men nog så högljutt generatorverk, till de lysrörsliknande lamporna.

Middagsbuffén serverades stående. Smördegsinbakade potatisknyten med sötsur, stark sås. En grönsaksgryta med chili, som fick det att smärta i gommen. Små, runda, friterade plattbröd med kummin. Och som avslutning gajar ka halwa - en sockersöt morotsgröt med cachewnötter, kardemumma, gula russin och så mycket olja att redan den första tuggan signalerar att man snart fått nog. Efter att vi svalt kaffet - kaffepulver upplöst i lika delar mjölk och socker - anlände brudgummen till festen. Med en ridå av guldfärgat julgransglitter framför ögonen tågade han fram mot en tronliknande stol, samtidigt som den närmaste familjen utförde en gäckande dans med rupiesedlar runt honom. Musiken dundrade ur högtalarna. Snart hade även bruden anlänt, smyckad från topp till tå med siden, guld och glitter. Händer, underarmar och fötter var målade i ett snirkligt hennamönster och armringarna var omöjliga att räkna. När vi överlämnade vår gåva till de nygifta - ett kuvert med tvåhundraen rupier - såg vi näsringen. Den var helt klart i tjurtämjarklass. Och vi påmindes om hur ”guiden” i smyckeaffären bidragit till att vi fick uppleva denna kväll.  

/Sara

En droppe i havet

 Jag suckar lite lagom högt, en markering för mig själv att detta inte är OK, men inte så högt att det märks. Man vill ju inte stöta sig och komma med pekpinnar, liksom. Och Sverige och den svenska modellen är ju inte alltid lika med facit - hur ofta vi än tycks tro det. Tre månaders suckande frestar dock på och hur länge orkar man egentligen hålla emot? Så många gånger har jag lite försiktigt frågat om det verkligen är nödvändigt att skriva ut antibiotika till en patient, till synes frisk och välnärd, med två dagars lätt hosta och lite förkylning. Ingen feber, inget avvikande fynd i undersökningen. ”Det är väl troligen en vanlig virusförkylning?”, försöker jag. ”Man skulle ju kunna vänta ett par dagar och säga åt patienten att komma tillbaka om han inte blir bättre”, tipsar jag - och talar för tämligen döva öron. Det skulle ju eventuellt kunna bli något bakteriellt, och dessutom är det ju enklast att ge patienten något för då blir ju patienten nöjd.

I Sverige (detta lilleputtland vars invånarantal precis skulle räcka för att befolka slumområdena i Mumbai och lite till) är vi ju så noga med detta - att inte skriva ut antibiotika i onödan. Patienten bör helst vara bra sjuk för att få sig en penicillinkur, men först lite provtagning för att bekräfta diagnosen och gärna en odling för att i efterhand kunna se vad det var för bakterier som orsakade symptomen. Jag själv vill gärna se mig som mönsterelev i klassen - minsta möjliga mängd antibiotikakurer helst. Ibland är jag nog för snål, men oftast är det ju faktiskt inte alls nödvändigt att skjuta mygg med kanon, om man så säger.

Här i Indien framstår min och mina svenska kollegers kamp mot det växande problemet med antibiotikaresistens som en droppe i havet, om ens det. När 1,2 miljarder indier går till doktorn spelar kanske mitt agerande på vårdcentralen i Falun mindre roll i att hålla tillbaka de livsfarliga bakterierna på vilka inga mediciner biter.

Konsultationerna här är korta, patienterna som väntar på sin tur är ofta många. Bristen på utbildning hos patienterna gör kommunikationen svårare och läkarnas uppgivenhet och ibland likgiltighet gör inte situationen bättre. Enklast att ge lite antibiotika, trots att vi alla vet att det är onödigt.  Dessutom är det oftast lättast att fläska på ordentligt - skriv ut ett antibiotikum som slår så brett som möjligt, så att eventuella bakterier verkligen dör! Odlingar tas sällan, det tar ytterligare någon minut i anspråk - och vad skall man se’n göra med svaret? Tre dagars behandling får patienten gratis, vill de se’n ha mer är det bara att komma åter vilket de oftast inte gör.

Allt detta bäddar för resistensutveckling.

Det känns som en hopplös situation. En kollega på medicinkliniken beskrev det som ”ett skenande tåg, som inte kan stoppas”.

Men kanske är loppet ändå inte kört? Decembernumret av indiska motsvarigheten till Läkartidningen ägnades helt åt antibiotikaresistensen. På ”mitt” college här i Ujjain är den mest aktiva och framgångsrika forskningsgruppen den som ägnar sig åt antibiotikafrågor.

Och när jag idag på öronmottagningen surnade till och öppet kritiserade en överläkare för ett lite extra flagrant fall av oansvarig antibiotikaförskrivning fick jag efteråt stöd av en annan specialist. ”Du har nog rätt, det är ett problem. En av mina vänner blev smittad av en patient med multiresistent tuberkulos.” Oron lyste i hans ögon när han fortsatte: ”han blir inte bra trots att han äter en mängd olika mediciner.”

Saker görs -  och man måste tro att de ger resultat. Det kan bli bättre, men risken är att det tar för lång tid. Jag försöker sucka mindre, prata mer och anstränger mig för att hoppas och tro. Tage Danielssons skrev: ”En droppe droppad i livets älv, har ingen kraft att flyta själv. Det ställs ett krav på varenda droppe, hjälp till att hålla de andra oppe”.
En droppe i havet kanske inte är så dumt ändå...


/Mats

På andra sidan kullen

”Goa, du MÅSTE åka till Goa!”. Välvilliga och hjälpsamma kolleger och andra jag träffar berättar uppmanande för mig vad vi absolut inte får missa i Indien:

Försök klämma in ett besök till Goa. Taj Mahal är ju ett av världens sju underverk. Delhi är en fantastisk stad. Åk till Himalaya. Kerala i söder är fantastiskt vackert. Mumbai är ett måste. Kashmir har verkligen den bästa maten. Och så vidare.

Nu när ni ändå är här.

Få, om någon, tycks ha någon riktigt förståelse för att vi väljer att tillbringa våra tre månader nästan uteslutande just här - i Ujjain. En stad som i Indien är känd för två saker: Mahakaleshwartemplet och sin goda poha (maträtten av gulfärgat plattris) - och utanför Indien inte känd alls. Detta i staten Madhya Pradesh, en av de allra fattigaste och annars mest känd för den katastrofala gasolyckan i huvudstaden Bhopal för mer än 25 år sedan.

För oss är det dock just detta som är en av tankarna med att vi faktiskt åkt hit - för att få leva i och uppleva en del av det riktiga Indien. Att få ha vår vardag här och lära känna denna lilla vrå av den gigantiska subkontinenten med dess miljardbefolkning. Vi njuter av att varje dag se hur bedövande vackert det är när vetet växer precis utanför tomtgränsen, hur gröna de många papegojorna är när de flyger över gräsmattan och hur många olika sorters biltutor som kan höras ute på landsvägen.

Hade vi kommit som turister till Indien hade vi sannolikt i första hand åkt till någon av platserna ovan - aldrig hade vi åkt till Ujjain. Övriga familjen var ju faktiskt i Goa en vecka i december (och de var väldigt nöjda). Själv stannade jag här och jobbade, men lyckades ta fredagen ledigt och tog nattåget 52 mil österut för en helg i Jabalpur. Här tillbringade jag två dagar vid ett spektakulärt och enormt vackert vattenfall (Marble Rocks) i floden Narmada. Ingen av mina kolleger på sjukhuset har varit där, trots den relativa närheten.

När vi berättar att vi är så förtjusta i den vegetariska matlagningen är det ofelbart så att någon föreslår ett besök på en restaurang där det serveras ”non-veg”. För visst måste det väl ändå vara så att ni egentligen vill ha kyckling, lamm och fisk? Blir det inte tråkigt med alla grönsaker?

Och vatten, salt lime soda eller en lassi kan väl ändå inte vara något i jämförelse med öl och vin till maten?

Jag inser att alla dessa goda råd bottnar i en omsorg och en önskan att vi skall få ut mesta möjliga av vår tid i detta stora och mångsidiga land. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite sorgsen inför det faktum att ingen tycks inse att man faktiskt inte måste leta på andra sidan kullen - gräset är ju redan så grönt där vi är! Just här. Just nu.

Kanske kan en del av förklaringen hittas i att i stort sett alla mina kolleger (ST-läkarna) på RD Gardi är 8-10 år yngre än jag själv och endast någon enstaka har själv varit utanför Indiens gränser. Nästan inga har familj - och inser inte att en resa med barn ställer lite extra krav på tider, kringarrangemang och komfort etc. Nästan alla kommer från andra delar av Indien och planerar att flytta tillbaka så snart de blivit specialistläkare.

Så jag försöker förklara att jo, vi är väldigt nöjda med att få vara här och uppleva allt detta och visst, sannolikt kommer vi någon gång tillbaka till Indien som turister och då kan det nog bli tid för allt det där andra fantastiska. Men inte just nu, för nu är vi här.

Visst har vi provat att äta kyckling och dricka öl och självklart var det gott, men mer än några enstaka gånger har det ändå inte blivit. Vandanas dagliga vegetariska matlagning är fortfarande fantastisk och tids nog blir det köttfärssås, falukorv och köttbullar ändå så det räcker - och blir över.

När jag häromdagen ändå med viss stolthet berättade för ett par ST-läkare att vi tidigarelagt vårt flyg härifrån till Mumbai för att få fyra dagar där innan resan till Sverige fick jag raskt till svar: ”so, you’re not going to Delhi?”.

Papaya från egen trädgård är gott på tempelutflykt

Vårt hus på landet

/Mats

Flicka undanbedes

Den artonårige ingenjörsstudenten från byn Surasa utanför Ujjain tittar uppfordrande på oss. ”Only two girls? A son. You must have a son!”. Han delar gärna med sig av fler goda råd. Visar boken med komplicerade ekvationer, som tydligen är lätta för honom att lösa. Som son till en lantbrukare med oxar framför plogen har han all rätt att vara stolt. Stolt och oerfaren, i den ålder när man kan tycka sig veta allt och ha övertro på sin egen förmåga.

Ändå blir vi provocerade. Inte så mycket av hans försök att ge oss goda råd om livet, utan för att det är orättvist. Varför räknas inte flickor på samma sätt som pojkar? Visst finns ojämlikheterna i vårt samhälle också, men inte lika öppet och genomgående som här. 

När vi besökte Hans Raazs stora familj hade alla ett leende på läpparna. Ändå fanns där något sorgesamt över broderns situation med sex döttrar och ingen son. För att inte tala om änkan som lämnats med fem döttrar. Hur ska deras liv te sig framöver? En son förväntas arbeta och bidra med en inkomst. Endast söner kan trygga familjens ekonomi. När sonen gifter sig flyttar hustrun in och deltar i hushållsarbetet. En dotter däremot kostar dyra pengar i samband med att hon gifts bort och försvinner från familjen. Tills dess är hon ännu en mun att mätta och det lönar sig inte på samma sätt att satsa på skolgång för henne.

På sjukhuset får vi många exempel på att den här synen på söner och döttrar är allmänt utbredd. När patienter tillfrågas om antalet barn händer det att man bara nämner sönerna. Döttrar räknas inte. På kvinnokliniken berättar man hur patienter ber om sterilisering i samband med kejsarsnitt. Fast bara om det blir en pojke. Redan i förväg vet man att om det blir en flicka så vill man försöka igen. Kanske är det därför familjerna i Hans Raazs släkt har så många barn, de har haft otur gång på gång.

På den fläckiga väggen vid ultraljudsapparaten på röntgenavdelningen sitter ett upptejpat anslag i A4-storlek, som påtalar att könsbestämning under graviditet är olagligt i Indien. För att undvika abort av flickfoster får den undersökande läkaren inte avslöja fostrets kön. Men vi förstår snart att det finns sätt att komma runt det här. Genom att ge indirekta besked som ”Åh, det finns anledning att fira!” eller ”Bättre lycka nästa gång”, kan man ändå röja vad man sett. I en av patientsängarna ligger en kvinna, som just fött sitt fjärde barn. Hon stirrar tomt framför sig. Vägrar se på flickebarnet som gnyr i hennes famn. 

Vi gör ett försök att trösta oss med det faktum att fattigdomen i Indien långsamt minskar. Medelklassen växer och lär nu utgöra en tredjedel av miljardbefolkningen. Minskad fattigdom och ökad utbildningsgrad borde vara vägen ur orättvisan. Rikare familjer har råd att bekosta skolgång för både söner och döttrar och kvinnorna har oftare arbete utanför hemmet. Om skillnaderna minskar borde väl också attityderna förändras? Men så får vi lära oss något som grumlar ljuset. Ser man till andelen flickor som föds så är talet allra lägst i rikare delar av Indiens befolkning. På vissa håll föds endast sexhundra flickor per tusen pojkar. Är det så att ju mer pengar man har, desto större möjlighet har man att välja? Och att välja bort? I dagstidningen läser vi om trenden att välbärgade indiska par reser till Thailand för att köpa provrörsbefruktning med avancerad teknik för könsbestämning på den lilla cellklumpen innan den sätts in i kvinnans livmoder. Är det det som är framtiden?

Den unge ingenjörsstudenten ser på oss med medlidande i blicken. Hans utbildning och förbättrade levnadsstandard kommer inte att ändra uppfattningen om att vi på sätt och vis är en misslyckad familj. Han kan inte förstå att för oss är våra två flickor den största lyckan på jorden. Och på samma sätt kan vi inte fullt ut greppa kärnan i den ojämlika föreställning, som tycks genomsyra alla samhällsklasser. Om det inte handlar om välstånd, vad är det då?

Otur?

/Sara

Famous rockstars

Vi skrattar när Hans Raaz gör segergesten gång på gång. Ler med hela ansiktet. Och så frågar han igen om vi verkligen just tackat ja till att följa med på en kopp chai i hans hem. Vi svarar ”Yes, yes, we go your house” på en engelska som blivit allt sämre under resans gång. Prepositioner och onödiga krusiduller skalas bort för att lämna de viktigaste orden otvetydiga. Kroppsspråket förtydligar. Hans Raazs lyckorus går inte att ta miste på. Han arbetar som chaufför på sjukhuset och hade tagit oss till Ujjains gamla delar. Vi hade låtit oss fotograferas tillsammans med honom och för några rupier ordnades en omedelbar fotoutskrift. Nu kysser han bilden och stannar bilen gång på gång för att stolt visa fotot för sina vänner. Plötsligt förs fotot med vinden ut genom den öppna bilrutan. Vi drar efter andan när Hans Raaz i samma stund öppnar dörren och kastar sig ut i den galna trafiken, mitt framför en bil som tvärbromsar och tutar. Han hade kunnat mista livet för den där ögonblicksbilden.

Som vithyad västerlänning på den indiska landsbygden tänker vi att det kanske är så här det är att vara kändis. Filmstjärna. Famous rockstar.

Överallt nyfikna blickar, vänliga leenden, att ständigt vara betraktad. Någon i Hans Raazs stora familj ställer fram stolar åt oss och vi serveras hett te med kardemumma och ingefära, mycket mjölk och socker. Barnen sitter nära med stora, stirrande ögon. Man kan känna deras andetag. Där är Hans Raazs bror med hustru och sex döttrar. En annan bror som gått bort för en tid sedan efterlämnade hustru och fem döttrar. Hans Raaz själv har två söner och även farmor finns med. Hur många systrar han har förstår vi inte, de räknas kanske inte på samma sätt till familjen. Hela gården är i alla fall fylld av människor. När vi vänder oss om ser vi att en stor skara från andra familjer i byn ställt upp sig som publik. Bakom dem sluttar marken brant ner mot den heliga floden Shipra. Fälten bortanför är gröna av vete. Mitt ibland oss bräker en get och vi förstår att det är den som bidragit med mjölken. 

De följande dagarna ringer Hans Raaz ständigt på min mobil. Menar vi verkligen att tacka ja till erbjudandet om lunch? Samtalen är krångliga, någon tolkar från engelska till hindi och tillbaka, jag vet inte vem jag pratar med. Så kommer vi åter till byn med enkla enplanshus av sten och lera. Taken består av plåt fasttyngd av tunga stenar eller tegelpannor vilande direkt på långa bambustörar. Möss springer över takbjälkarna. Husens ytterväggar är målade med blomdekorationer sedan divali.

Vi blir bjudna på den finaste måltiden. Man har köpt både fisk och kyckling dagen till ära. Kvinnorna tillreder maten på golvet över en gaslåga och två elektriska plattor. Elanslutningen är ett sprakande hemmabygge och måltiden fördröjs av ett av de vanliga elavbrotten. Medan alla andra tittar på äter vi med händerna: kokt ägg, ärtor, rättika, omelett och nygräddade chapati med smält smör - gee. ”I love your children” säger Hans Raaz. Väggen ovan våra huvuden doftar ännu av målarfärg som inte torkat. Där står nu ”Rut” och ”Marta”.

Extended Family

Shipra River

Förevigade

/Sara