Cykeldäcken slirar över snö och is när jag trampar i den tidiga morgonen. Det har ännu inte blivit helt ljust. Den kyliga vinden biter i kinderna, fingrarna domnar och andetagen, som blir djupare i den sista uppförsbacken mot lasarettet, bildar rimfrost på min yllesjal. En vanlig februaridag i Falun. Minus tjugosju grader.
Var det nyss vi var där? Det känns avlägset redan. Så mycket längre bort än de många mil och den långa flygresa som skiljer länderna åt. Sverige och Indien. Det var skönt att komma hem välbehållna. Till det rena och till det bekväma. Och när vardagen så småningom kanske börjar kännas inrutad kan vi tänka tillbaka på avbrottet. På den annorlunda vistelsen i en annan del av världen.
Och vi ska minnas mycket. Vi ska tänka på människor och platser. På dofter, en blandning av helig rökelse, kryddor och smuts, gott och ont. På sjukhuset, de krokiga byggnadsställningarna av bambu under den nya operationsavdelningen. Och de magra, dammiga kvinnorna som bar byggmassor på huvudet, utan andra hjälpmedel än en flätad korg och sina raka ryggar. På läkarnas kliniska skicklighet och patienternas uppenbara utsatthet. På färggranna kläder, omöjliga mönsterkombinationer, neongröna turbaner och broderade sari, på glitter och guld, på jakten efter rikedom och lycka. Och när vi glömmer ska vi påminna varandra. Om ovanliga smakupplevelser och känslan av eld i munnen när man bitit i en stark chilifrukt. Om vägarbetet, hur människor knackade ner väggarna på sina olagligt uppförda hem när gatan skulle breddas. Om den kaotiska trafiken, silhuetterna av träden, och så alla djur. Bufflarna, kobrorna, aporna, dromedarerna, elefanterna, hundarna, getterna och en och annan mungo. Och förstås de heliga korna, Mother India. Vi ska minnas livet på landet. Lugnet, långsamheten, att ha få saker och inget som fungerar, men mycket tid för varandra. Och vi ska inte glömma de många fantastiska människor vi mött.
/Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar