Allt eller inget

”Aha, Sweden - 9 million people. Welcome to Mumbai - 20 million!”. Chauffören i den bekväma luftkonditionerade bilen hälsar oss välkomna efter att ha kollat vårt ursprung. Hans engelska är mycket bra och hans engagemang stort. En bra guide känns nästan som ett måste för oss lantisar som kommer från lilla Ujjain till denna enorma stad.

Mumbai bjuder på 30 plusgrader och långa vackra strandpromenader med fantastisk utsikt över Arabiska havet. Här finns breda, välstädade boulevarder.. Vi äter fin italiensk pasta och dricker vin på elegant restaurang. Vi promenerar förbi de enorma internationella lyxhotellen med egna Guccibutiker i lobbyn. De nybyggda skyskraporna glittrar vackert i kvällssolen.

I ett gatuhörn ligger en kvinna och hennes tre barn och sover, direkt på asfalten. Pojken, som ser ut att vara i fyraårsåldern, ligger med rumpan bar och har endast en smutsig t-shirt på sig. Affärsmännen i välstrukna kostymer skyndar stressat förbi.

Vår guide kör oss förbi det 25 våningar höga nybyggda Ambani Tower, hem för en av Indiens mäktigaste affärsfamiljer. Det kallas världens dyraste hem och kostade omkring 2 miljarder dollar att bygga och bebos av familjens två vuxna och tre barn. Vi kör ytterligare en knapp halvtimme genom den hektiska trafiken och stannar vid Dharavi - ett stort slumområde känt från filmen ”Slumdog Millionaire”. Människorna här har nästan ingenting. Jag läser att drygt hälften av Mumbais befolkning lever i fattigdom.

Om vi sträcker lite på halsen kan vi se familjen Ambanis hem. Kontrasten kan inte vara större. Det är helt sjukt.

Bostäder i Dharavis slum

Dagen efter sitter Märta och jag i en taxi från hotellet i sta’n till det femstjärniga hotell på stranden vi valt att tillbringa vårt allra sista dygn i Indien i. Vid en korsning blir vi stående med nedvevat fönster och en flicka lutar sig in och ber om ”one rupee, please”. Jag förklarar för min sexåring att många barn utnyttjas för tiggeri av vuxna som sedan tar pengarna för egen vinnings skull. Bättre då att ge till en etablerad organisation som direkt hjälper. Jag märker att hon förstår. Men ändå, när bilen rullat iväg säger hon: ”men en rupee kunde hon väl ha fått?!”. Jag blir svarslös. Och mitt i all lyx på vårt hotell mår jag lite dåligt - det är allt eller inget, ett eller noll.  

Vi mellanlandar i Zürich på vägen hem och lägger alla våra återstående indiska rupees (några tusen) i bössan märkt ”SOS Children’s Villages”. Jag lovar mig själv att åtminstone dubblera mitt månatliga bidrag till Rädda Barnen och UNICEF.

Väl hemma i Falun igen öppnar jag lokaltidningen och ser en helsida med upprörda insändare om hundägare som inte plockar upp sina skyddslingars bajs från gatan. Det blir återigen tydligt vad som uppenbarligen är det riktigt viktiga här i världen - för oss som har allt.

Men jag kan inte få honom ur mitt huvud - den där pojken på trottoaren. Han, som inte har något. Inte ens ett par byxor.

Ett rum med utsikt - sista kvällen i Mumbai

/Mats